Ytterligare en månad har gått och jag har fuskat, fuskat, fuskat. Ätit massor av choklad och varit allmänt omotiverad. Men nu känns det bättre, nu snäpper vi upp fröken Jansson! Totalt har följande resultat uppnåtts sedan den 25 augusti:
Viktminskning 8,3 kg (-2.3 sen sist)
Midjemått -5 cm

Så jag fortsätter eftersom det verkar funka. För er som bekymrar er om blodkärl etc: Jag äter massor av grönsaker, och olivolja, och fet fisk. Faktiskt bättre mat än nånsin. Bara inte bröd (ibland lite Wilmas fröknäcke) ris, potatis, pasta, spannmål eller sockrade/sötade varor.
Hoppas ni alla får en härlig helg!

Tänker beskriva en känsla jag ibland får, den är rätt otäck tycker jag. Eller kanske är det en tankeprocess. Vet inte. Den startar med något litet och expanderar lavinartat.Jag undrar lite om det är fler som får den, och hur de hanterar det? För jag blir helt urlakad, ofta tar det flera dagar innan jag fått tillbaka balans och normalitet.

Det handlar om filtret jag har, som vi alla har, i vårt medvetande för att skydda oss från ondo. Nej, inte religion. Utan filtret som gör att du efter nyheterna stänger av TV:n och sover en god natts sömn. Och dina drömmar handlar inte om skiten vi utsätter djur för i processen att förvandla dem till inplastade bitar i kyldisken. Inte heller om barnarbete eller trafficking eller gruppvåldtäkter av 15-åringar där förövarna går fria. Filtret som låter dig läsa din morgontidning till ditt morgonkaffe utan att händerna skakar när du för koppen till munnen medan du läser om svält och död och krig och förtryck och rumänska barnhem där barnen ligger fastbundna i sina sängar för att personalen inte räcker till för att hålla koll på dem och de är helt tysta och apatiska med förtvinade muskler...... Stadig hand, stadig kopp. Filter.

Filtret som gör dig lite skönt avtrubbat ytlig, som låter dig lägga 1200 spänn på en skönhetsbehandling och gå förbi försäljarna av Situation Stockholm, eller medlemsvärvarna från Amnesty eller Rädda Barnen eller Greenpeace med näsan i vädret. Det där filtret som gör att du tillbringar fikarasten med att snacka skit om Berit i receptionen istället för att fundera på hur hon mår när hon kommer hem efter en dag av mobbning. Listan fortsätter, du vet exakt vad jag pratar om!

För mig brister det där filtret ibland. Ofta börjar det med att jag ser en förälder som hanterar sitt lilla barn illa. Som är full, hårdhänt, elak. Och jag ser barnets ögon, och jag börjar tänka- Hur många barn är det som far illa i det fördolda? Och sen är det som om filtret brister och hela världens samlade elände kommer vrålande in i mitt medvetande och det går inte att stänga ute eller hindra. Det är högt och lågt- och det är som om det sitter ett barn inne i mig med stora ögon som trattar ner allt i frågan: Varför är du inte arg jämt, Ulrika?

Varför står du inte på barrikaderna och skriker? Varför ger du inte allt ditt överflöd till dem som inget har? Varför gör du i princip noll och intet för att förändra och förbättra den här världen, om inte för dig så för dina barn?
Och det enda svar jag har, ett felaktigt och urskuldande och fegt svar, är att jag tror jag är ensam om detta, att runt omkring mig går liknöjda storkonsumenter omkring och att om jag skrek från barrikaderna skulle min röst bara sugas ut och tystna i det oengagerade vakuumet som är allas vårt gemensamma filter från verkligheten.

Och jag tränger undan barnet och riktar med viljeansträngning mina tankar på positiva saker. Kanske lovar jag också bot och bättring, gör en punktinsats för miljön eller köper situation Stockholm. Och sen är filtret tillbaka och jag är normal igen och lägger fokus på något annat än verkligheten.
Och tur är väl det. För ärligt, skulle du orka vara i min närhet om jag alltid tittade ut genom det filterlösa fönstret? Ingen vill vara ensam, inte jag heller.

I helgen upptäckte jag en ny plats i Stockholm. Det är ju ganska absurt att efter 40 år fortfarande "upptäcka" turistiga hotspots i den här stan. Nu senast då Bergianska trädgårdarna. Jag gick runt och utbrast; men varför har jag inte varit här förut?? var tredje minut, åt en delikat jordärtskockssoppa i Gamla Orangeriet, njöt av solen, imponerades av de perfekta salladshuvudena i köksträdgården.

Ibland känns det underligt att vi så ofta lämnar det här området för att uppleva vackra platser någon annanstans. Jag erkänner att city inte är så attraktivt, men Stockholmsområdet, 5-mils radius från centralen, är ju fantastiskt.

Det får bli en målsättning att ta reda på mer om Stockholm, och göra en liten lista över sånt man faktiskt skulle rekommendera en besökande vän att uppleva. Och sluta vara hemmablind.

Jisses, ett helt år av Idolbeundran bortslösad. Tragiskt.

Delar en riktig mainstream poplista bara för att det känns helt rätt just nu. Har börjat spela SongPop appspel och kommer bara långt på 80-tals listorna. Och återupptäcker barndomshjältarna. Nästa lista blir bara Billy Idol, jag hade min vägg tapetserad med bilder på honom (post nosejob) och skrev nån kärleksnovell tror jag.... Såhär i efterhand lite svårt att förstå, men vem är jag att kritisera mitt 14-åriga alter ego? 

Kan ätas som efterrätt eller mellis eller frukost eller vad man nu känner för.

250 g keso

2 dl vispgrädde

50 g mascarpone

4 ägg

15 paranötter

1 paket saffran, (alt kardemumma, kanel, vanilj...)

Låt keson rinna av i en sil, alt skölj av den med kallt vatten. Hacka paranötterna. Blanda alla ingredienser till en smet, inte med elvisp, häll upp i en form. Grädda långt ner i ugnen på 200 grader i 25-30 min. Avnjutes med en klick grädde och färska bär, eller rårörda. 

Det här med ålder. Det är ju inte något som har förändrat mig så värst mycket på insidan, egentligen. Förändringen kommer sig väl mer av att ha blivit förälder, att ha yrkeserfarenhet, att ha erfarenheter av olika slag överlag som jag dragit mer eller mindre intelligenta slutsatser av. Innerst inne känner jag mig inte så värstans mycket säkrare eller klokare eller annorlunda mot när jag var tjugonånting. Det yttre kan jag ju inte bara skylla på ovan nämnda föräldraskap tyvärr, även om kombinationen barnafödsel och jordens gravitationskraft gjort sitt till på obehagliga sätt.

Jag gillar att åldras, att livet går framåt, att inget stagnerar. De flesta förändringar är av godo, utom de fysiska. Vad är egentligen poängen med rynkor och gråa hår?? Jag kan inte begripa hur jag ska förhålla mig till detta. Och då blir jag ju så glad när jag läser kändisfrisörens uttalande. Det är inget problem, det är inne, jag är trendig! Helt rätt just nu!!

Men såklart handlar det om 20-åringar som färgar håret grått med dragning åt rosa eller lila, inte fyrtioplussare som slutat färga över sina ålderstecken. Så klart.(www.alltomstockholm.se/shoppingmode/article4073965.aos)

Det är dags för årets sista frisörbesök och jag har sån enorm ambivalens kring detta med grå hår. Jag har inte haft min naturliga hårfärg sen jag var tretton, ska jag verkligen börja nu, i den åldern alla andra börjar färga över sina grå strån? 

Jag är ju så less på att vara fin i håret i två dagar och sen börja oroa mig för utväxten. Och naturlig skönhet är ju miljövänligt och bra och billigt dessutom. Bokar tid på nätet. Fingrarna tvekar över tangentbordet...

Klippning 560 kr

Klipp och färg 1400 kr

Klipp och folieslingor 1600 kr

Nä men en toppklippning, det blir fint. Grå hår är ju precis som rynkorna ett bevis på min erfarenhet, livsvisdom och sånt där. Och trendigt, dessutom. Om man bara läser själva rubriken och struntar i bilderna på Kelly Osbourne.

Men även om musiken ibland var deppig var den ju så bra... Kunde gjort en sjukt lång lista men det får räcka för idag.