Äldsta dottern min går på sexårsverkssmhet- första året i skolmiljö, efter dagis. Och igår kom hon hem och frågade när hon ska få en egen mobiltelefon...
Det visar sig att fyra av sexåringarna i hennes klass har mobiler- inte för spel, musik, fotografering, utan för att vara nåbara för sina föräldrar och ringa sina kompisar. Och det är ju självklart att hon undrar, nu börjar ju "alla andra får ju"- fasen...
Till saken hör att det faktiskt ligger ett par smartphones och väntar på sommaren hemma hos oss, för jag tänkte barnen skulle få ha dem för just spel, foto och musik. Istället för att sno min telefon hela tiden (och jag fick dem gratis av tre som hade nån lojal-kund-kampanj) Som små surfplattor utan uppkoppling. Öva på tekniken. Inte hamna på efterkälken i detta datoriserade samhälle. Men de ligger som sagt på hyllan och jag är ambivalent till introduktionen av dem i barnens liv så här tidigt. Jag vill inte ha skärmberoende ungar, jag vill att de ska vara ute och bygga trädkojor!!

Jag blir helt knäpp av att famla runt och undra vad som är vettigt, när jag var liten var vår familj den sista i hela förorten som skaffade VHS. Alla andra kollade på coola amerikanska filmer på fredagkvällarna, vi kollade på Sven Melander. "Hej, jag heter Rulle. Jag kan kissa i kors!" Herregud.

(Detta är obegripligt för alla födda på nittiotalet, men jag tror mina läsare är lika gamla som jag, så jag tänker inte ens försöka förklara konceptet två kanaler och ingen kabel-tv) Det låter kanske värre än det var, jag kan inte minnas att jag led så värst men jag kan ju ha förträngt det på grund av traumats omfattning... Men oavsett- Det är ju inte heller ett alternativ, att kämpa emot och låtsas som om utvecklingen runt omkring inte berör just mig. Jag vill ge ungarna alla verktyg de behöver för att klara sig bra, men seriöst, behöver man ringa sina kompisar när man är sex år??

Välfärdsproblem är också problem. Så det så.

Här kommer anledningar till bristande bloggtid. För den som undrat. Och om du inte undrat, varför fortsätter du läsa?
1. Roligaste uppdraget- att ha ett ansvar för hur Stockholm Pride Park ser ut och fungerar och vad den innehåller i sommar. Grymt roligt, stressigt, utmanande och engagerande.
2. Nejmen det var ju inget mer!
3. Jo förresten- jag har försökt prioritera familjetid och sömn.

Fortfarande rökfri (duktig kicka) och helt oförmögen att sluta äta godis. Men jag orkar bara slåss mot en drake i taget, och tänker inte ens försöka ha dåligt samvete för det.

Tjing!

Hej hoppsansa, det är nu en månad som rökfri som firas... Och just nu är det ruggigt frustrerande. Så alla uppmuntrande hejarop mottages med stor tacksamhet...

Jag måste boosta mitt ego för att orka stå emot röksuget, så är det bara. Jag måste gå runt och klappa mig själv på axeln för varje gång jag står emot en impuls/vana/ behov. Det är såklart jättejättekul för somliga i min omgivning som inte ännu skådat ljuset och fimpat, detta att höra mig lista upp hur duktig jag är som står emot och kämpar och nyss klarade jag ett jättestressigt telefonsamtal utan att kedjeröka mig igenom det och här är förresten en länk till hemsidan jag pratade om med symptomen på KOL...  ( www.kol.se) Jättejättejättekul för den som inte ännu fått panik och blivit rädd nog att sluta. Så jag plågar er bloggläsare lite istället.

Jag har en allt längre lista över tillfällen när jag alltid brukade tända en cigg:

1. I alla sammanhang som har med festivalproduktion att göra: möten, telefonsamtal, arbetssessioner vid datorn på balkongen, ännu mer telefonsamtal...

2. Ja, telefonsamtal överlag, utomhus.

3. Som en smita undan-grej på jobbet.

4. Efter att barnen somnat, som en belöning/ markör över att nu börjar min "egentid". (Och den röker jag mig igenom? Skumt. Borde jag inte, typ, ta ett bubbelbad och göra en pedikyr?)

5. I alla samband med alkohol. (Jag har inte vågat ta ett glas vin sen jag slutade ännu för jag litar inte på min kapacitet att nöja mig med en ostbit till)

6. Kaffe och cigg är en sån skön kombo av grejor som gör tänderna riktigt, riktigt gula. Så tänker jag idag. Förut tänkte jag att det var grymt gott.

7. När jag väntade på bussen. 

8. I alla sammanhang där jag var nervös eller stressad (som festivalproduktion till exempel)

9. I alla sammanhang där jag ville ha tröst, eller belöning.

10. När jag var trött

11. När jag behövde varva ner

....

Ja ni fattar, jag kan hålla på hela dagen. Och när jag nu måste hitta nya rutiner och komma ihåg hela tiden att jag inte röker så hamnar rätt mycket av mitt fokus på det. Jag identifierar riskmomenten och kämpar på som en tapper liten soldat med att INTE RÖKA genom hela momentet. Och sen klappar jag mig på axeln och är så stolt, så stolt. Så jag är inte jättejättekul att hänga med just nu. Inte för att jag kanske var superlattjo innan- jag är ganska tjatig normalt med. 

Men jag lovar- nästa inlägg kommer handla om något helt annat. Återkommer när jag funderat ut vad.

Nä, nu byter jag ut rökdonen och tycka-synd-om mackorna mot annat.

Som den här:

Mumsiga lilla frukostkicken bestående av stjälkselleri, morotsjuice, citronsaft, banan och färsk ingefära. Mumma. Har även en annan grön favorit bestående av avocado, ett ägg, äppeljuice, bladspenat och kiwi. Jag ska vitaminbomba min kropp så den tror att den blivit ung igen. Eller i alla fall så den beter sig som en medelålders kropp, istället för en pensionärskropp. Eller faktiskt inte det heller. Helt ärligt ser jag dagligen en väldans massa pensionärer som är i bättre form än jag så jag vet inte riktigt vad jag ska använda för skällsord när det gäller min kropps status. Skulle kunna kalla den måndagsexemplar-men...det är ju lixom orättvist mot tillverkarna, det är ju inget tillverkningsfel, snarare vanvård under lång tid. Om man vill vara krass och teknisk. Och det vill jag ju.

Så vad hände nu med LCHF-andet undrar du vän av ordning såklart. Jaaaa...Nej, jag sitter inte och vrider mig skamset alls!!!

Jag gillar ju frukt. Och grönsaker. Jag gillar en massa sockriga saker oxå men de kan jag faktiskt avstå efter min avvänjningskur. Jag äter knappt pasta, bröd eller ris- men jag gillar verkligen bönor och grönsaker och rotsaker. Så jag tänker mig en mer vitaminrik variant nu under våren, så jag blir pigg och glad. Och så hittade jag dessutom min nya kur mot röksuget jag alltid drabbas av när barnen somnat, 2 tabletter och saken är biff! 

Smakar som Big Red, eller Fireball. Starkt! Sött! Och ett par pastiller istället för ett halvt paket cigg måste ses som en hälsovinst på precis varenda plan. 

Så du ser, jag kämpar på. 

Jag har ju precis tillfrisknat från en- visserligen mild-men ändå, lunginflammation. Och eftersom jag tror på budskap från ovan ibland när det passar mina syften så tänkte jag (medans jag var sjuk och hostade tills jag nästan kräktes) att WOW detta är ju The Message, lixom. "Om du tycker det här är illa, gissa hur det blir att leva med KOL eller lungcancer, ditt sabla pucko"  säger meddelandet, från the Overlords eller Gud eller vem det nu är....

(Min Gud är för övrigt en rätt lättretlig typ som aldrig upphör att förvånas över alla dumheter vi hittar på... lite som alla föräldrar jag träffar när jag hämtar ungarna på dagis.)

Tolka mig rätt nu. Jag har rökt i väldigt många år, ungefär 25 faktiskt, det ultimata beviset på dumhet. Och ibland har jag slutat. Ibland rätt länge. Men det där berömda återfallet, det som vi rökare inte tror att vi kan ta eftersom vi inte har ett missbruk, det har jag tagit efter varje avslut och fastnat igen och igen och igen.

Minns särskilt följande scenario: Jag får hjärtflimmer, arytmi som det heter på fin sjukhussvenska. Det släpper inte. Hjärtat bankar som en galning i otakt och det känns som om det ska sprängas/ slå hål i bröstkorgen/ lägga av närsomhelst. Efter 12 timmar ger jag upp. Åker till sjukhus, blir inlagd, kopplad till en massa apparater, ligger kvar över natten för observation. På morgonen har hjärtat fortfarande inte slutat dansa världens sämsta hambo, så jag blir nedsövd och läkarna startar om hjärtat med en elchock. Precis som på TV, ni vet- "Clear! Poff! We have a pulse!"

Samtal med över-cardio-gurun som förklarar för mig att det är bättre för hjärtat att vara tjock än att röka. Arytmi kan bli ett kroniskt tillstånd om man har otur. Jag är rädd och uppskakad och ser framtiden som en oändlig räcka sjukhusvistelser framför mig.Självklart slutar jag. Självklart. Och blir lite tjock, men vadå, det är ju bättre än att röka.

På den här tiden som vår berättelse utspelar sig var det fortfarande tillåtet att röka på lokal. Och nåt år efter mitt trauma och några (tio) kilo senare skall jag äta på Koh Pangan med kompisgänget. Vi väntar på vårt bord, ståendes vid baren med drinkar och alla lägger upp sina ciggpaket på bordet och PANG! så står jag där och blossar och gör svanhalsen (kastar huvudet bakåt och blåser rök mot takbjälkarna) som aldrig förr. För jag glömde bort en stund att jag slutat röka. 

Vill ni veta något helt absurt?? Ja men självklart vill ni det. Fastän jag ännu inte är helt återställd, och fastän jag vet hur illa en cigg smakar när man inte rökt på 2 veckor, så håller min missbrukarhjärna redan på att formulera ursäkter till att jag ska smita ut på balkongen och ta en cigg nu. Och rastlösheten kommer krypande. Och missbrukarhjärnan är så finurlig -jooo men visst ska du sluta röka, sjäääälvklart, men du måste ju ha en plan först, läsa den där boken av Alan Carr (och då får man inte sluta under tiden) och gå ner lite mer i vikt så du inte bryter ihop när du går upp, för det vet du ju att det gör man, som ett brev på posten, och du blir ju så sur när du slutar röka, och om du bara röker ett par cigg efter nattningen så stör det ju ingen, det är ju bättre med 2 cigg om dagen än 20, eller hur, eller till och med 5 cigg är bättre, börja med det för att du ska kunna fixa viktnedgången först blablablaBLAHBLAH

Beroende. Missbrukare. Det är vad jag är, vad alla rökare är, för hur många briljanta ursäkter och förklaringar har vi inte, och hur förbannade och aggressiva blir vi inte om någon ställer oss mot väggen och säger som det är: Du pallar inte att bryta ditt missbruk. Du är beroende av en substans som är lika jobbig att ta sig loss ifrån som alkohol eller heroin. 

Du vet att det ger dig KOL, att det ger dig hjärt och kärlsjukdomar, att det ökar alla risker för alla sorters cancer, hindrar dina sår att läka efter en operation, skadar ditt immunförsvar och gör dig känslig för infektioner, sabbar din hud, sabbar din kondition och allmänhälsa, luktar förbannat illa, ger tandsten och gula tänder och dålig andedräkt och är ett helvetes dåligt föredöme för dina barn. Allt detta vet du, och alla andra. Hallå!! Jag pratar med dig!! (bild av Ulrika med händerna tryckta över öronen, blundades och sjungades: jag hööör inte jaghörINTE jag hööör inte lalalalalaaaa)

Det kommer bli så himla tungt detta. Men kroppen har varit utan nikotin i två veckor nu, och det enda som krävs är att jag aldrig ger vika för missbrukaren i mig, att jag varje dag hela tiden i resten av mitt liv påminner mig själv om att jag har slutat röka och inte vill börja igen. Varje dag. Hela tiden. I resten av mitt liv. 

Om jag hade en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka till Ulrika 14 år och rycka paketet hon snodde ur mammas handväska ur händerna på henne (menthol, bläh) omedelbart. I brist på tidsmaskin får jag nöja mig med att ge Ulrika 41 år en uppsträckning och se till att hon gör om, och gör rätt. 

Men på fullaste allvar, är det nån som driver med mig?? JAG HAR INTE TID MED DET HÄR!!!!

Har aldrig drabbat mig förr. Trodde lite att det var en myt. Nu har jag haft feber i fem dagar och hostat och tyckt synd om mig själv. Om det inte vore för BBC iPlayer hade jag blivit knäpp.