Nä, nu byter jag ut rökdonen och tycka-synd-om mackorna mot annat.

Som den här:

Mumsiga lilla frukostkicken bestående av stjälkselleri, morotsjuice, citronsaft, banan och färsk ingefära. Mumma. Har även en annan grön favorit bestående av avocado, ett ägg, äppeljuice, bladspenat och kiwi. Jag ska vitaminbomba min kropp så den tror att den blivit ung igen. Eller i alla fall så den beter sig som en medelålders kropp, istället för en pensionärskropp. Eller faktiskt inte det heller. Helt ärligt ser jag dagligen en väldans massa pensionärer som är i bättre form än jag så jag vet inte riktigt vad jag ska använda för skällsord när det gäller min kropps status. Skulle kunna kalla den måndagsexemplar-men...det är ju lixom orättvist mot tillverkarna, det är ju inget tillverkningsfel, snarare vanvård under lång tid. Om man vill vara krass och teknisk. Och det vill jag ju.

Så vad hände nu med LCHF-andet undrar du vän av ordning såklart. Jaaaa...Nej, jag sitter inte och vrider mig skamset alls!!!

Jag gillar ju frukt. Och grönsaker. Jag gillar en massa sockriga saker oxå men de kan jag faktiskt avstå efter min avvänjningskur. Jag äter knappt pasta, bröd eller ris- men jag gillar verkligen bönor och grönsaker och rotsaker. Så jag tänker mig en mer vitaminrik variant nu under våren, så jag blir pigg och glad. Och så hittade jag dessutom min nya kur mot röksuget jag alltid drabbas av när barnen somnat, 2 tabletter och saken är biff! 

Smakar som Big Red, eller Fireball. Starkt! Sött! Och ett par pastiller istället för ett halvt paket cigg måste ses som en hälsovinst på precis varenda plan. 

Så du ser, jag kämpar på. 

Jag har ju precis tillfrisknat från en- visserligen mild-men ändå, lunginflammation. Och eftersom jag tror på budskap från ovan ibland när det passar mina syften så tänkte jag (medans jag var sjuk och hostade tills jag nästan kräktes) att WOW detta är ju The Message, lixom. "Om du tycker det här är illa, gissa hur det blir att leva med KOL eller lungcancer, ditt sabla pucko"  säger meddelandet, från the Overlords eller Gud eller vem det nu är....

(Min Gud är för övrigt en rätt lättretlig typ som aldrig upphör att förvånas över alla dumheter vi hittar på... lite som alla föräldrar jag träffar när jag hämtar ungarna på dagis.)

Tolka mig rätt nu. Jag har rökt i väldigt många år, ungefär 25 faktiskt, det ultimata beviset på dumhet. Och ibland har jag slutat. Ibland rätt länge. Men det där berömda återfallet, det som vi rökare inte tror att vi kan ta eftersom vi inte har ett missbruk, det har jag tagit efter varje avslut och fastnat igen och igen och igen.

Minns särskilt följande scenario: Jag får hjärtflimmer, arytmi som det heter på fin sjukhussvenska. Det släpper inte. Hjärtat bankar som en galning i otakt och det känns som om det ska sprängas/ slå hål i bröstkorgen/ lägga av närsomhelst. Efter 12 timmar ger jag upp. Åker till sjukhus, blir inlagd, kopplad till en massa apparater, ligger kvar över natten för observation. På morgonen har hjärtat fortfarande inte slutat dansa världens sämsta hambo, så jag blir nedsövd och läkarna startar om hjärtat med en elchock. Precis som på TV, ni vet- "Clear! Poff! We have a pulse!"

Samtal med över-cardio-gurun som förklarar för mig att det är bättre för hjärtat att vara tjock än att röka. Arytmi kan bli ett kroniskt tillstånd om man har otur. Jag är rädd och uppskakad och ser framtiden som en oändlig räcka sjukhusvistelser framför mig.Självklart slutar jag. Självklart. Och blir lite tjock, men vadå, det är ju bättre än att röka.

På den här tiden som vår berättelse utspelar sig var det fortfarande tillåtet att röka på lokal. Och nåt år efter mitt trauma och några (tio) kilo senare skall jag äta på Koh Pangan med kompisgänget. Vi väntar på vårt bord, ståendes vid baren med drinkar och alla lägger upp sina ciggpaket på bordet och PANG! så står jag där och blossar och gör svanhalsen (kastar huvudet bakåt och blåser rök mot takbjälkarna) som aldrig förr. För jag glömde bort en stund att jag slutat röka. 

Vill ni veta något helt absurt?? Ja men självklart vill ni det. Fastän jag ännu inte är helt återställd, och fastän jag vet hur illa en cigg smakar när man inte rökt på 2 veckor, så håller min missbrukarhjärna redan på att formulera ursäkter till att jag ska smita ut på balkongen och ta en cigg nu. Och rastlösheten kommer krypande. Och missbrukarhjärnan är så finurlig -jooo men visst ska du sluta röka, sjäääälvklart, men du måste ju ha en plan först, läsa den där boken av Alan Carr (och då får man inte sluta under tiden) och gå ner lite mer i vikt så du inte bryter ihop när du går upp, för det vet du ju att det gör man, som ett brev på posten, och du blir ju så sur när du slutar röka, och om du bara röker ett par cigg efter nattningen så stör det ju ingen, det är ju bättre med 2 cigg om dagen än 20, eller hur, eller till och med 5 cigg är bättre, börja med det för att du ska kunna fixa viktnedgången först blablablaBLAHBLAH

Beroende. Missbrukare. Det är vad jag är, vad alla rökare är, för hur många briljanta ursäkter och förklaringar har vi inte, och hur förbannade och aggressiva blir vi inte om någon ställer oss mot väggen och säger som det är: Du pallar inte att bryta ditt missbruk. Du är beroende av en substans som är lika jobbig att ta sig loss ifrån som alkohol eller heroin. 

Du vet att det ger dig KOL, att det ger dig hjärt och kärlsjukdomar, att det ökar alla risker för alla sorters cancer, hindrar dina sår att läka efter en operation, skadar ditt immunförsvar och gör dig känslig för infektioner, sabbar din hud, sabbar din kondition och allmänhälsa, luktar förbannat illa, ger tandsten och gula tänder och dålig andedräkt och är ett helvetes dåligt föredöme för dina barn. Allt detta vet du, och alla andra. Hallå!! Jag pratar med dig!! (bild av Ulrika med händerna tryckta över öronen, blundades och sjungades: jag hööör inte jaghörINTE jag hööör inte lalalalalaaaa)

Det kommer bli så himla tungt detta. Men kroppen har varit utan nikotin i två veckor nu, och det enda som krävs är att jag aldrig ger vika för missbrukaren i mig, att jag varje dag hela tiden i resten av mitt liv påminner mig själv om att jag har slutat röka och inte vill börja igen. Varje dag. Hela tiden. I resten av mitt liv. 

Om jag hade en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka till Ulrika 14 år och rycka paketet hon snodde ur mammas handväska ur händerna på henne (menthol, bläh) omedelbart. I brist på tidsmaskin får jag nöja mig med att ge Ulrika 41 år en uppsträckning och se till att hon gör om, och gör rätt. 

Men på fullaste allvar, är det nån som driver med mig?? JAG HAR INTE TID MED DET HÄR!!!!

Har aldrig drabbat mig förr. Trodde lite att det var en myt. Nu har jag haft feber i fem dagar och hostat och tyckt synd om mig själv. Om det inte vore för BBC iPlayer hade jag blivit knäpp.

Upp på vågen- Men vaaaaaaaa?? En julkorv på tre kilo har lagt sig som en belåten parasitmask runt magen, precis där man drar åt svångremmen. 

Äh, det var det värt. En jul utan nybakat vörtbröd är ingen jul. Fast nästa år kanske jag inte behöver äta en sån hejdlös massa knäck...det är ju egentligen inte ens en favorit, så här i eftertankens krassa blekhet. Men nu är pausen slut, jullovet är officiellt över (eftersom jag åt upp de sista julkakorna igår)

Åter till min egen variant av lchf-kost. Under våren med variationen att dra ner på min höga konsumtion av mejeriprodukter och börja utforska konceptet "matiga sallader" en smula.

Fast i natt drömde jag att jag öppnade ett café och hembageri. I liten skala, jag bakade allt själv. Och det var så där mysigt, med udda koppar och sköna stolar och ombonat, och det fanns inte en ciabatta med salami/brieost inom synhåll och inga bulgursallader heller, bara kakfika och små chokladpraliner att njuta till det utsökta kaffet. Och alldeles färska bullar som doftade ut på gatan när dörren öppnades och lockade in fikasugna gäster. Och matbröd med förstås men de skars upp på plats och förvandlades till en vanlig smörgås, en som man kan ta en tugga av utan att gapa lika stort som hos tandläkaren. Utan sallad på jättetallrik med bestik. En vanlig macka, när fick du det på ett café sist? I normal storlek? (Varför ska allt vara så förbannat oversized i alla serveringssammanhang??) Med prickig korv, eller cheddar, eller kallskuret kött... oh, kanske lite engelsk-inspirerade sandwiches??  och möjligheten att plocka ihop små varianter av afternoon tea? Varma scones med hemkokt marmelad och clotted cream.... Och hemkokt saft till barnen, ingen jävla festis. Jag hatar festis, och mer, och allt vad de heter. Det är helt sjukt att pynta 20 spänn för 2,5 dl sockrat vatten med päronarom i ett land där vatten är gratis och socker nästintill gratis det med!! Och det skulle finnas ett barnrum/barnhörn med krypvänlig matta och minimöbler och ritsaker, nåt som gjorde att de vuxna kunde föra ett samtal med en kompis i tio minuter utan att bli avbrutna. Och barnvagnsparkering med tak och låsmöjligheter utanför. Och det skulle finnas ett bokrecyclesystem- man lämnar en bok och tar en annan i utbyte från bokhyllan. Både för barn och vuxna. Och det skulle finnas plats att sitta kvar en stund och bläddra i den den där nya boken.

Jag har ingen aning om det ens är möjligt att leva på att driva en sådan verksamhet. Men precis i ögonblicket som jag vaknade ville jag inget hellre än att börja googla fram lediga lokaler till salu... 

Så när jag öppnar, visst kommer du förbi och tar en kaffe då? Eller ett glas jordgubbssaft? Jag bjuder på en bulle!

Jag kunde ha skrivit en roman om alla nystarter som jag ägnat mig åt genom åren. Nu får det räcka med ett blogginlägg.

Nyårsdagen (tam-tam-taaaaaa)- inleds med en smoothie på selleri och en huvudvärk från andra sidan graven. Nu måste det bli ändring, nånting fattas, nånting saknas! Nu ska det bli ändring! En vit månad, ett godisfritt liv, ett klippkort på gymmet, nu skall jag förkovra mig kulturellt och intellektuellt och faktiskt börja lyssna på P1, inte bara sitta och humma igenkännande när Millan berättar om något väldigt relevant reportage fast jag inombords fnissar åt nåt kul som morgongänget i P3 tramsade över imorse.... Jag ska sluta läsa brittiska deckare, tvinga mig igenom nobelpristagarna, jag ska bara laga ekologisk rättvisemärkt mat i väldigt små portioner eftersom den är så dyr, det är nyttigt för hela familjen...

Japp, en bättre människa, det är vad jag ska bli.

Eller, var vad jag skulle ha blivit om jag något enda år följt mina egna goda råd och heliga löften som formulerats efter 4 glas cava (nej men vem har råd med skumpa och cava är faktiskt riktigt gott).

Nu tänker jag inte lova ett dyft. Jag ska inte bli bättre på något vis, jag ska traggla på i mina upp-och nerförbackar hela året, dag ut och dag in.

Jag ska kämpa med att besvara ungarnas alltmer besvärande frågor ("Hur gammal blir en tornuggla? Eller en blåval? Vad händer när man dör? Hur gammal blir en människa? Kommer gammelmorfar dö snart då??! Kommer du dö innan mig? Vad finns i rymden? Vad finns utanför rymden? Kommer jag få lika långa bröst som du när jag blir stor mamma??)

Jag ska planera veckomenyer som måste innehålla pannkaka och korv en dag var i veckan. Jag ska leta hus, i förhoppningen om att det helt plötsligt ska dyka upp något i Stockholm som inte sjuttioelva andra barnfamiljer också budar på. Jag ska jobba med en del fantastiskt spännande projekt (och mitt vanliga jobb också såklart) och därigenom träffa och nätverka med roliga människor. Jag ska umgås med min familj och mina vänner så mycket det bara går. Läsa mina favoritförfattare, lyssna på massor av gammal musik och kanske upptäcka något nytt. Jag ska vattna mina blommor, tillverka korv och chokladpraliner, byta grejor på bytessidan, försöka kurera min sablans hälsporre, tillbringa massor av timmar i skogen och bara andas. Andas...

Jag ska sitta då och då, mitt i larmet och livet som forsar omkring mig som en störtflod, och bara andas. Bara känna min förankring i detta liv, mitt nav, mitt lugn. Att jag är nöjd såhär. Att livet är bra såhär. Och det finns ingen desperation i min strävan att växa och utvecklas längre, inga panikartade löften om förbättring som hetsats fram. Det är som med allt annat som växer. Sol, vatten, näring. En plats på jorden som passar just mig, här står jag nu och växer i min egen takt. Kanske blir jag bättre- men det är inte viktigt. Jag hör hemma här, och jag trivs. Och det räcker för mig.