Jag har ju precis tillfrisknat från en- visserligen mild-men ändå, lunginflammation. Och eftersom jag tror på budskap från ovan ibland när det passar mina syften så tänkte jag (medans jag var sjuk och hostade tills jag nästan kräktes) att WOW detta är ju The Message, lixom. "Om du tycker det här är illa, gissa hur det blir att leva med KOL eller lungcancer, ditt sabla pucko"  säger meddelandet, från the Overlords eller Gud eller vem det nu är....

(Min Gud är för övrigt en rätt lättretlig typ som aldrig upphör att förvånas över alla dumheter vi hittar på... lite som alla föräldrar jag träffar när jag hämtar ungarna på dagis.)

Tolka mig rätt nu. Jag har rökt i väldigt många år, ungefär 25 faktiskt, det ultimata beviset på dumhet. Och ibland har jag slutat. Ibland rätt länge. Men det där berömda återfallet, det som vi rökare inte tror att vi kan ta eftersom vi inte har ett missbruk, det har jag tagit efter varje avslut och fastnat igen och igen och igen.

Minns särskilt följande scenario: Jag får hjärtflimmer, arytmi som det heter på fin sjukhussvenska. Det släpper inte. Hjärtat bankar som en galning i otakt och det känns som om det ska sprängas/ slå hål i bröstkorgen/ lägga av närsomhelst. Efter 12 timmar ger jag upp. Åker till sjukhus, blir inlagd, kopplad till en massa apparater, ligger kvar över natten för observation. På morgonen har hjärtat fortfarande inte slutat dansa världens sämsta hambo, så jag blir nedsövd och läkarna startar om hjärtat med en elchock. Precis som på TV, ni vet- "Clear! Poff! We have a pulse!"

Samtal med över-cardio-gurun som förklarar för mig att det är bättre för hjärtat att vara tjock än att röka. Arytmi kan bli ett kroniskt tillstånd om man har otur. Jag är rädd och uppskakad och ser framtiden som en oändlig räcka sjukhusvistelser framför mig.Självklart slutar jag. Självklart. Och blir lite tjock, men vadå, det är ju bättre än att röka.

På den här tiden som vår berättelse utspelar sig var det fortfarande tillåtet att röka på lokal. Och nåt år efter mitt trauma och några (tio) kilo senare skall jag äta på Koh Pangan med kompisgänget. Vi väntar på vårt bord, ståendes vid baren med drinkar och alla lägger upp sina ciggpaket på bordet och PANG! så står jag där och blossar och gör svanhalsen (kastar huvudet bakåt och blåser rök mot takbjälkarna) som aldrig förr. För jag glömde bort en stund att jag slutat röka. 

Vill ni veta något helt absurt?? Ja men självklart vill ni det. Fastän jag ännu inte är helt återställd, och fastän jag vet hur illa en cigg smakar när man inte rökt på 2 veckor, så håller min missbrukarhjärna redan på att formulera ursäkter till att jag ska smita ut på balkongen och ta en cigg nu. Och rastlösheten kommer krypande. Och missbrukarhjärnan är så finurlig -jooo men visst ska du sluta röka, sjäääälvklart, men du måste ju ha en plan först, läsa den där boken av Alan Carr (och då får man inte sluta under tiden) och gå ner lite mer i vikt så du inte bryter ihop när du går upp, för det vet du ju att det gör man, som ett brev på posten, och du blir ju så sur när du slutar röka, och om du bara röker ett par cigg efter nattningen så stör det ju ingen, det är ju bättre med 2 cigg om dagen än 20, eller hur, eller till och med 5 cigg är bättre, börja med det för att du ska kunna fixa viktnedgången först blablablaBLAHBLAH

Beroende. Missbrukare. Det är vad jag är, vad alla rökare är, för hur många briljanta ursäkter och förklaringar har vi inte, och hur förbannade och aggressiva blir vi inte om någon ställer oss mot väggen och säger som det är: Du pallar inte att bryta ditt missbruk. Du är beroende av en substans som är lika jobbig att ta sig loss ifrån som alkohol eller heroin. 

Du vet att det ger dig KOL, att det ger dig hjärt och kärlsjukdomar, att det ökar alla risker för alla sorters cancer, hindrar dina sår att läka efter en operation, skadar ditt immunförsvar och gör dig känslig för infektioner, sabbar din hud, sabbar din kondition och allmänhälsa, luktar förbannat illa, ger tandsten och gula tänder och dålig andedräkt och är ett helvetes dåligt föredöme för dina barn. Allt detta vet du, och alla andra. Hallå!! Jag pratar med dig!! (bild av Ulrika med händerna tryckta över öronen, blundades och sjungades: jag hööör inte jaghörINTE jag hööör inte lalalalalaaaa)

Det kommer bli så himla tungt detta. Men kroppen har varit utan nikotin i två veckor nu, och det enda som krävs är att jag aldrig ger vika för missbrukaren i mig, att jag varje dag hela tiden i resten av mitt liv påminner mig själv om att jag har slutat röka och inte vill börja igen. Varje dag. Hela tiden. I resten av mitt liv. 

Om jag hade en tidsmaskin skulle jag åka tillbaka till Ulrika 14 år och rycka paketet hon snodde ur mammas handväska ur händerna på henne (menthol, bläh) omedelbart. I brist på tidsmaskin får jag nöja mig med att ge Ulrika 41 år en uppsträckning och se till att hon gör om, och gör rätt. 

Upp på vågen- Men vaaaaaaaa?? En julkorv på tre kilo har lagt sig som en belåten parasitmask runt magen, precis där man drar åt svångremmen. 

Äh, det var det värt. En jul utan nybakat vörtbröd är ingen jul. Fast nästa år kanske jag inte behöver äta en sån hejdlös massa knäck...det är ju egentligen inte ens en favorit, så här i eftertankens krassa blekhet. Men nu är pausen slut, jullovet är officiellt över (eftersom jag åt upp de sista julkakorna igår)

Åter till min egen variant av lchf-kost. Under våren med variationen att dra ner på min höga konsumtion av mejeriprodukter och börja utforska konceptet "matiga sallader" en smula.

Fast i natt drömde jag att jag öppnade ett café och hembageri. I liten skala, jag bakade allt själv. Och det var så där mysigt, med udda koppar och sköna stolar och ombonat, och det fanns inte en ciabatta med salami/brieost inom synhåll och inga bulgursallader heller, bara kakfika och små chokladpraliner att njuta till det utsökta kaffet. Och alldeles färska bullar som doftade ut på gatan när dörren öppnades och lockade in fikasugna gäster. Och matbröd med förstås men de skars upp på plats och förvandlades till en vanlig smörgås, en som man kan ta en tugga av utan att gapa lika stort som hos tandläkaren. Utan sallad på jättetallrik med bestik. En vanlig macka, när fick du det på ett café sist? I normal storlek? (Varför ska allt vara så förbannat oversized i alla serveringssammanhang??) Med prickig korv, eller cheddar, eller kallskuret kött... oh, kanske lite engelsk-inspirerade sandwiches??  och möjligheten att plocka ihop små varianter av afternoon tea? Varma scones med hemkokt marmelad och clotted cream.... Och hemkokt saft till barnen, ingen jävla festis. Jag hatar festis, och mer, och allt vad de heter. Det är helt sjukt att pynta 20 spänn för 2,5 dl sockrat vatten med päronarom i ett land där vatten är gratis och socker nästintill gratis det med!! Och det skulle finnas ett barnrum/barnhörn med krypvänlig matta och minimöbler och ritsaker, nåt som gjorde att de vuxna kunde föra ett samtal med en kompis i tio minuter utan att bli avbrutna. Och barnvagnsparkering med tak och låsmöjligheter utanför. Och det skulle finnas ett bokrecyclesystem- man lämnar en bok och tar en annan i utbyte från bokhyllan. Både för barn och vuxna. Och det skulle finnas plats att sitta kvar en stund och bläddra i den den där nya boken.

Jag har ingen aning om det ens är möjligt att leva på att driva en sådan verksamhet. Men precis i ögonblicket som jag vaknade ville jag inget hellre än att börja googla fram lediga lokaler till salu... 

Så när jag öppnar, visst kommer du förbi och tar en kaffe då? Eller ett glas jordgubbssaft? Jag bjuder på en bulle!

Jag vill med detta inlägg tacka alla som bidragit till det gångna årets ljusa stunder. Ett tack till er som stöttat mig, peppat mig, fått mig att skratta, sagt nånting klokt som gett mig inspiration, gett mig en kram, lyssnat på min klagan, delat med er av era kunskaper, erfarenheter och hemligheter, gått vid min sida. Ni vet förhoppningsvis vilka ni är- och om jag glömt att berätta hur mycket ni betyder så gör jag det nu...
Jag är en lyckligt lottad människa som har en kärleksfull familj och goda vänner, spännande och kreativa varelser hela bunten. Jag hoppas att jag tillfört något i utbyte för all kärlek och vänskap ni så generöst förser mig med. Gott slut, och gott nytt år!

Det blir en del press känner jag, att mötas av detta budskap i tunnelbanan varje dag. Som om min totalslapparjul borde straffa sig på något vis. Som om jag nu borde bunkra upp med färsk spenat och färsk ingefära och ekologiska apelsiner till de hälsosamma energismoothies jag borde börja bälga i mig när alla askungar tappar skorna på tolvslaget på nyårsafton.

Och det är väl klart att jag inte ska hasa runt i en oversized herrpyjamas av flanell fram till lunch när jullovet är över, eller okynnesäta frukt och nötkakan som bara blir godare ju mognare den blir där i kylen... Självklart inte!!! Men jullovet håller på fram till den 8 januari i vår familj, så det så. Och jag har massor med kaka kvar!

Jag har fått för mig att sättet jag tillbringar tolvslaget på nyårsafton är avgörande/ fingervisande om hur mitt år kommer bli. Detta är inte baserat på någon som helst vetenskaplig eller ens själupplevd bevisning, eftersom jag glömmer bort teorin direkt efter nyår och därför inte kan komma på om det stämmer eller inte. Jag brukar för det mesta jobba på nyårsafton, ibland med min sambo, ibland utan.(med eller utan puss på tolvslaget, alltså) Och rent krasst består väl mitt liv nästa år av lika mycket arbete som ditt- även om du tillbringar nyårskvällen på en hejdundrande galafest badandes i champagne. Så jag avstår festligheterna ännu ett årsskifte. Jag behöver inte fundera över kläder eller sällskap eller menyval eller raketinköp eller efterinsläpp- jag kommer helt sonika skruda mig i min missklädsamma uniform och stå hela kvällen och slänga käft med mina kollegor, tjäna dubbelt och skåla i pommac på tolvslaget. 

Och njuta av att jullovet fortsätter en vecka till. Och ta fram ytterligare en bit fruktkaka.

En kväll på jobbet, inte alltför länge sen (en vecka, faktiskt).
Står utanför dörren till lokalen där jag tjänstgör denna afton. Det hörs ett kraftigt kraschande ljud runt hörnet. Jag och kollegan tittar på varandra, försöker identifiera vad, varifrån? Kollegan går runt hörnet och möter en kvinna som säger: "han slog sönder en bil därnere". Går en bit till och ser bilen med sönderslagen ruta i bakluckan längre ner i backen. Någon har plockat upp en stor ljushållare för marshaller, tillverkad av gediget järn, och kastat in den genom bakrutan på bilen. Kollegan möter tre tonåringar som är på väg upp för backen och frågar om de varit på bilen. De förnekar detta och pekar ut en ensam man lite högre upp i backen som gärningsman, berättar att de sett honom kasta ljushållaren, att de först trodde han skulle ge sig på dem med den som tillhygge.

Vi springer ikapp mannen och håller fast honom under (hans) högljudda protester. Jag vänder ner till de tre som väntar och ber dem stanna kvar tills polisen kommer för att vittna. Under tiden börjar den gripne göra allt våldsammare motstånd, så jag går tillbaka och vi belägger honom med handfängsel och för honom till ett trapphus där vi kan invänta polis. Under hela tiden jag sitter inne i trapphuset med honom och väntar går munnen på honom konstant, han är uppenbart påverkad och växlar mellan aggressiv, spydig, förvirrad och gråtmild. Händerna är kolsvarta av sot från ljushållaren. Det går inte att ha honom sittandes eftersom han stökar runt så till slut får han ligga på mage på golvet. Vid två tillfällen dunkar han huvudet i golvet. Jag lägger min hand mellan hans panna och golvet och den fysiska kontakten får honom att börja gråta. Han är inte många dagar över 18.
Till slut kommer en polispatrull, förhör vittnen och tar med sig gärningsmannen. Och ja, det är bara att tejpa rutan med silvertejp och kartong...för såklart är det min bil han slagit sönder.
Det är ju inte varje dag man får gripa någon på bar gärning när de krossat rutan på ens bil. Jag gissar att de flesta faktiskt aldrig behöver uppleva det. Min erfarenhet säger också att de flesta är osäkra på hur det faktiskt funkar med envarsrätten, trots att man som medborgare är skyldig att kunna rikets lagar. Lagboken är ju så tjock..,, vittnena kom inte på tanken att ingripa, trots att de stod bara några meter ifrån när rutan krossades. Hade vi inte funnits på plats så hade detta inte varit mer än en historia de berättat för sina kompisar (vilket det sannolikt är nu med, fast längre och mer innehållsrik, tackar) Och ni som inte jobbar inom en liknande yrkeskategori som jag hade förmodligen inte heller gjort mer än att, i bästa fall, möjligtvis ringt polisen.

Utdrag från Rättegångsbalken kap 24 § 7: "Om den som begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar."
Envarsrätten är just en rätt, inte en skyldighet. Men alla som blir utsatta för brott brukar vilja att gärningsmannen skall ställas till svars för sina handlingar. Och bli ersatta för materiell och immateriell skada. Personligen har jag ingen som helst lust att punga ut med självrisken på min bilförsäkring för att någon flippat och slagit sönder min bil. Men hade vi inte gripit gärningsmannen hade det blivit just vad jag varit tvungen att göra. (Min självrisk är dessutom äckligt hög, eftersom folk envisas med att köra på min bil och hitta på såna dumheter att jag aldrig har några skadefria år)

Jag önskar att allt detta nu skulle leda fram till någon klok slutledning eller ett visdomsord. Men jag hade ingen särskild plan med att dela denna historia, och nu blev jag mest bara sugen på att lyssna på Judas Priest. 

Följande kapitel behandlar ett välfärdsproblem. Ett välfärdsproblem är något som upplevs som ett problem av människor som har pengar nog till mat, hyra och nöjen- men ändå inte pengar till allt de önskar sig. Om konsumtion generellt stör dig är det nog lämpligast att hoppa över detta inlägg. Tack för din uppärksamhet.

Julklappstider närmar sig, och paniken lägger sig som ett skimmer i folks ögon när de som hypnotiserade stirrar in i julskyltade butiksfönster och undrar om svärfar skulle bli glad över en häcksax eller en slips eller en ny morgonrock... Vad fick han förra året? Fasen, minns inte, tänk om jag råkar köpa samma??

Och gamla brorsan, vad behöver han egentligen, han skaffar sig ju det han vill ha i samma stund som behovet uppstår? Varför skriver ingen över åtta år önskelistor numera, eller beställningslistor? Jag vill ha x stycken av artikelnummer 345 i Lekias produktkatalog, obs beställ före den 14 december om du vill vara säker på leverans före julafton!

Även om det finns saker som genuint skulle tillföra något i dina anhörigas vardag ligger de ofta en rätt ordentlig bit utanför önskvärd budget. Jag skulle exempelvis bli väldigt glad över ett litet hus med täppa inom pendlingsavstånd från Stockholm. Jag gissar att det inte ryms i tomtens säck. Inte heller ryms där kostnaden för de fantastiska resor jag gärna skulle vilja förära mina nära i julklapp i år. Eller en ny bil. 

I vår familj startades för några år sedan projektet Secret Santa på initiativ av min kloka syster som inte bor i Sverige och inte har obegränsad maxvikt på packningen när hon kommer hem över jul. 

Secret Santa går till på följande vis: Vid en lottdragning blir varje vuxen familjemedlem tilldelad EN annan familjemedlem att köpa julklapp åt. Och mottar därmed även EN julklapp på julafton, från okänd givare (alltså, hemlige tomten). Vi har satt ett kostnadstak på julklappen, vilket också underlättar. Det är otroligt skönt att slippa försöka vara kreativ och fixa julklappar åt sex vuxna individer som inte har väntat på julafton för att få den efterlängtade boken/filmen/tröjan på typ 25 år. Det räcker så bra att fixa julklappar åt barnen, hjälpsamma som de är  har de en tolv meter lång önskelista och kommer på nya saker varje dag. Det tar ändå tid och energi att rensa och sålla. Och att planera var man ska vistas de olika dagarna denna heliga familjehelg, hos vem och när och vad som skall ätas och när det ska inhandlas och tillagas och hur det ska pyntas och städas och garneras och pysslas och pepparkaksbakas...

Jamen jag SA ju redan i början att det var ett välfärdsproblem!!! Jag vet hur lyckligt lottad jag är som har en familj att fira med, och mat att äta, och tid att tillaga den, och ork att tillverka små knyssliga julpysselsflärpar i prassligt papper tillsammans med mina barn. JAG VET!! 

Ville bara hjälpa andra välfärdsprblemfyllda människor med ett tips i den glamourösa vardagen:

Secret Santa. Ett första steg mot en lugnare jul. Rekommenderas varmt av en småbarnsförälder nära dig.

Nejdå, jag har inte tinnitus, ingen fara på taket. Men efter 16 år i dörren kan jag konstatera följande;
När jag var ung älskade jag musik. Jag hade min stereo hemma i föräldrahemmet och vände vinylplattor, jag spelade in hundratals kassetter till min Freestyle (dåtidens iPod, klargörande för den yngre generationen). Väggarna tapetserade med idolbilder (när Herreys slog igenom var jag Richard Herrey i våra förpubertala lekar, Sofia var Louie) Missade sällan Trackslistan, älskade mina föräldrars Beatlessamling, och när jag blev äldre lade jag stora summor på en icke föraktlig samling cd-skivor. Lyssnade på det mesta i de flesta genrer, mycket av min vakna tid hade jag ett soundtrack till mitt liv. Deppiga stunder: the Cure och Depeche Mode, glada stunder dansmusik av alla slag)
1998 blev jag ordningsvakt. Och lagom till millenieskiftet hade jag helt upphört att köpa skivor.
Idag vill jag bara ha det tyst. Ingen bakgrundsmusik till matlagning eller städning, inget musiksällskap på bussen till jobbet. Tystnad. Musik blev gradvis förknippat med krogen, med jobb, med fulla jobbiga människor som släppt all normal kontroll och leker hela havet stormar. Musik ger ju associationer, minnesbilder, och nutida hits framkallar bara bilder av totalras till individer som beter sig illa...

Ändå älskar jag ju de stunder när jag bränner loss lite fina klassiker på min spotifylista och skakar rumpa med barnen. Men jämfört med min egen uppväxt får mina kids en torftig musikutbildning (vilket förmodligen förklarar att de diggar Sean Banan och Ylvis, ni vet, the Fox... Herregud)
Tack vare mitt bloggande, att jag vill infoga lämpliga soundtracks för er att avnjuta till mina funderingar, håller jag på att sakteligen återupptäcka glädjen med musik. Och det ÄR livskvalité, att svepas iväg på en känslovåg av toner. Alla känslor kan förhöjas av rätt musik, precis som av alkohol. Men det lär dröja ett bra tag innan ni hittar nåt i mina spellistor som släpptes förra veckan. Sorry, är en lite arbetsskadad bitter tant. Men Hey! I'm working on it!

Jag försöker hålla flaggan i topp, men ett tydligt tecken på hur trött jag är visar sig här på bristen av inlägg. Jag kan inte skylla på hösten, men mörker hjälper ju knappast. Nej, det är arbetet som knäcker, arbetet i kombination med tider som skall hållas för barnens lämningar på dagis och ångest över att knappt hinna träffa dem. Jag jobbar från eftermiddag och en bit in på natten, går upp med barnen o tror att jag ska sova igen efter att de kommit till förskolan. Men då är jag så uppe i varv att jag inte kan somna om, och det resulterar i en nattsömn som snittar på 5 timmar. Vilket jag har läst att alla möjliga drivna människor klarar sig utmärkt på... Jag är inte en av dem. Det känns som om jag vandrar runt med vadd i skallen, glömmer saker, hoppar över annat, och tycker erbarmligt synd om mig själv just nu. Hinner knappt se mina nära och kära, vilket egentligen är vad som stjäl min energi mest.

Till helgen kommer dock en efterlängtad vuxen getaway-weekend som jag misstänker kommer gå mer i sömnens än romantikens tecken. Om jag inte kan tvinga mig själv att gå och lägga mig kl 20 tillsammans med barnen ikväll när jag är ledig.Det blir som en ond cirkel av trötthet som resulterar i stress och oro och gör det ännu svårare att sova.Ska nog försöka leta fram en riktigt tråkig bok. Ser även fram emot en inbokad AW på fredag med mina stackars vänner som jag inte sett sen... usch nej var det i början av sommaren? Vad ÄR det som händer??

Förutom att gnälla över mina välfärdsproblem kan jag rapportera att jag lchf:ar vidare, och inte känner av något sockersug längre. Latmasken gör sig påmind istället- fatta hur enkelt det är med en macka till frukost, det är precis sånt som komatrollet i mig längtar efter. Istället bör jag ju vara kreativ och uppfinna nya varianter av kombinationen fett, protein, fett och grönsaker och mer fett...Snart kommer jag börja dan med att dricka en kopp grädde med hackad persilja...

Eller en magic bullet coffee, som en kollega rekommenderade: svart kaffe med smör eller kokosfett. Var det inte nåt samerna drack? Eller var det salt i kaffet? Det låter förfärligt äckligt i alla fall, vilket hindrar mig, trots att jag annars är rätt öppensinnad vad det gäller födointag. Liksom, kaffe med smör???

Resultaten smyger i alla fall vidare, kläderna sitter lösare, men det går inte fort nu. Och experter i alla läger hävdar att stress och sömnbrist uppmanar kroppen att lagra fett eftersom den tror att det är krig eller hårda tider i stenåldersgrottan. Åh, det finns så många bra anledningar att under den närmsta tiden fokusera mer på att ändra arbetssituationen. 

Nog om mig-hur har ni haft det då?