Följande kapitel behandlar ett välfärdsproblem. Ett välfärdsproblem är något som upplevs som ett problem av människor som har pengar nog till mat, hyra och nöjen- men ändå inte pengar till allt de önskar sig. Om konsumtion generellt stör dig är det nog lämpligast att hoppa över detta inlägg. Tack för din uppärksamhet.

Julklappstider närmar sig, och paniken lägger sig som ett skimmer i folks ögon när de som hypnotiserade stirrar in i julskyltade butiksfönster och undrar om svärfar skulle bli glad över en häcksax eller en slips eller en ny morgonrock... Vad fick han förra året? Fasen, minns inte, tänk om jag råkar köpa samma??

Och gamla brorsan, vad behöver han egentligen, han skaffar sig ju det han vill ha i samma stund som behovet uppstår? Varför skriver ingen över åtta år önskelistor numera, eller beställningslistor? Jag vill ha x stycken av artikelnummer 345 i Lekias produktkatalog, obs beställ före den 14 december om du vill vara säker på leverans före julafton!

Även om det finns saker som genuint skulle tillföra något i dina anhörigas vardag ligger de ofta en rätt ordentlig bit utanför önskvärd budget. Jag skulle exempelvis bli väldigt glad över ett litet hus med täppa inom pendlingsavstånd från Stockholm. Jag gissar att det inte ryms i tomtens säck. Inte heller ryms där kostnaden för de fantastiska resor jag gärna skulle vilja förära mina nära i julklapp i år. Eller en ny bil. 

I vår familj startades för några år sedan projektet Secret Santa på initiativ av min kloka syster som inte bor i Sverige och inte har obegränsad maxvikt på packningen när hon kommer hem över jul. 

Secret Santa går till på följande vis: Vid en lottdragning blir varje vuxen familjemedlem tilldelad EN annan familjemedlem att köpa julklapp åt. Och mottar därmed även EN julklapp på julafton, från okänd givare (alltså, hemlige tomten). Vi har satt ett kostnadstak på julklappen, vilket också underlättar. Det är otroligt skönt att slippa försöka vara kreativ och fixa julklappar åt sex vuxna individer som inte har väntat på julafton för att få den efterlängtade boken/filmen/tröjan på typ 25 år. Det räcker så bra att fixa julklappar åt barnen, hjälpsamma som de är  har de en tolv meter lång önskelista och kommer på nya saker varje dag. Det tar ändå tid och energi att rensa och sålla. Och att planera var man ska vistas de olika dagarna denna heliga familjehelg, hos vem och när och vad som skall ätas och när det ska inhandlas och tillagas och hur det ska pyntas och städas och garneras och pysslas och pepparkaksbakas...

Jamen jag SA ju redan i början att det var ett välfärdsproblem!!! Jag vet hur lyckligt lottad jag är som har en familj att fira med, och mat att äta, och tid att tillaga den, och ork att tillverka små knyssliga julpysselsflärpar i prassligt papper tillsammans med mina barn. JAG VET!! 

Ville bara hjälpa andra välfärdsprblemfyllda människor med ett tips i den glamourösa vardagen:

Secret Santa. Ett första steg mot en lugnare jul. Rekommenderas varmt av en småbarnsförälder nära dig.

Ok, så det finns en hel del skeptiker till LCHF. Väldigt många, faktiskt. Och forskning om 30 år lär väl visa vad som är bra eller inte, vilka risker som är förknippade och vilka bieffekter det ger. Men oavsett vilken livsstilsförändring man väljer för att åtgärda fetma så är de flesta faktiskt bättre än att leva vidare i sitt fläskberg och hoppas att inte hjärtat ska explodera. Det är viktigt att hitta något som funkar, och för mig funkar LCHF. Och det finns nog inget som kan störa mig mer än en dryg kommentar från nån lönnfet skeptiker- Men är det verkligen så nyttigt? Är det inte bättre att bara äta rätt mat från början??

Jahaaa... det var det jag gjorde fel, jag åt inte rätt mat från början! (snackar vi bröstmjölkbörjan eller vilken början handlar det om i dessa sammanhang? Och på vilket sätt är det konstruktivt att berätta vad jag skulle ha gjort, innan jag blev fet, för att inte bli fet?? Så att när jag åker tillbaka 7 år i tiden och gör om allt igen, då ska jag äta rätt??)

Ooooh nu ligger smockan i luften. Hur tänker man, när man säger till nån med 30 kilos övervikt, att hallå det är väl bara att äta ordentlg mat?

Jag hatar så många aspekter av att vara tjock, men detta ligger på på topp trelistan; jag hatar att bli dumförklarad, sedd som rätt korkad (hur kan man låta sig bli sådär tjock egentligen, varför gör hon inget åt det?- jodå, jag har själv tänkt det om andra) och bara lite allmänt föraktad.

Jag kan så sjukt mycket om kost, jag är så satans påläst i näringslära att jag borde börja undervisa i det, jag kan dessutom laga i princip vilken sorts sund mat som helst. Mitt problem har aldrig varit att inte äta rätt mat från början. Inte heller är det mat som sitter och dallrar på mig nu. Eller på någon annan fet individ heller, faktiskt. Det sitter åratal av tröstätande, av sockerberoende, av vridet belöningssystem, av trötthet och nedstämdhet och att livet har så mycket annat man måste kämpa med så man orkar inte hålla emot suget att tröst/belöna/ dämpa sockersuget också.

Det tar lång tid att bli av med fetma i en sund takt. Det tar ännu längre tid att först bryta beroendet av socker, och sedan en efter en alla dåliga vanor och beteenden, inte bara kostmässiga utan rörelse, aktivitet, rökning (i mitt fall), förhållningssätt till sig själv och livet i största allmänhet.

Det är inte synd om mig, jag är så glad att jag hittat en väg ut ur den onda cirkeln. Men bara ibland, när nån öppnar munnen och har åsikter om hur jag borde ha gjort och vad jag borde göra nu, utan att ha levt en enda sekund av mitt liv, i mina skor, då tänker jag att nu kommer jag inte kunna vara tyst, nu kommer jag vräka ur mig allt det här i  min allra mest läxande röst och sen kan vi inte vara kompisar mer.

Så därför skrev jag ner det istället. Och här kommer soundtrack till det.

En weekend i Visby en gång om året har blivit tradition för mig och sambon. Vi åker dock aldrig under sommaren- eftersom myller av människor och köer och dålig turistmat kan fås i Stockholm precis när som helst. Men höst och vår, när lugnet råder, då är Visby en av mina favoritstäder på jorden. För att det doftar starkt av hav när man går längs strandpromenaden, för att det är så vacker byggnation innanför murarna att jag alltid åker därifrån fast besluten att flytta dit, för att gutemål är coolt (när det inte är Keno eller Babben) för att de få ställen som håller öppet är grymt mysiga. 

Visst besöker jag Visby på sommaren också- men då bor jag med familjen  långt utanför och åker in över dagen. Medeltidsveckan har sina stunder medans Stockholmsveckan är exakt så äcklig som det låter. Och i övrgt är det bara...för mycket folk för min smak. Men jag är väl bara en smula asocial generellt, jag tycker alla platser blir bättre utan en massa människor som trängs. Lite offseason hela jag faktisk.

Efter allt syndande på Gotland återgår nu kosten till strikt LCHF, även fast det är så hemskt synd om mig som bara är jätteförkyld och hostar slem och har feber. Och då skulle det vara skönt att leva på mackor och te. Nu blir det te och ostkaka istället, vilket är okej men inte heeelt på samma enkelhetsskala. Det är dock dagens mumsiga mellanmål.

Pumpafrön, hasselnötter och torrostade solrosfrön. En kopp kaffe på det så ska jag väl ta mig igenom dagens 11-timmarspass. Gutår!

Jag är liten, kanske 4 eller 5. Solen skiner in genom köksfönstret, det är söndag, all mat lagas på söndagar, städning och storhandling på lördag. Min mamma, min fina vackra mamma, är glad. Hon dansar fram mellan skåp, lådor, kyl, spis, ugn. Till tonerna av hennes älsklingslåtar från 60-talet på hög volym kreerar vi tillsammans varmt doftande hembakat bröd, veckans middagar, dagens stek, kokar sylt, kokar saft, kokar äppelmos. Vi har nog varit ute på tomten och jobbat lite, jag har min egen lilla spade och kratta, men nu är vi inne i det varma ljusa köket och sjunger med i refrängerna och jag får hjälpa till med allt jag kan, och provsmaka med expertmin på de kulinariska mästerverken.

Tid och kärlek och delaktighet. Allt som krävs. Och lite bra musik, såklart.

Jag var på AW idag, minns inte ens när det hände sist. Det är ju rätt tragiskt; jag har dessa fantastiska människor i mitt liv, spännande, kloka, roliga och lojala vänner. Vänner som finns kvar, trots att jag nästan helt försvunnit ut i periferin sen jag fick barn, som stått ut med mitt ointressanta barnpladder och som inte försvunnit trots att jag i 99 fall av 100 inte deltar i aktiviteter eller hunnit ta en fika eller öl på 7 år. Och jag har inte tagit hand om de relationerna alls!! Galet!!
Jag är så glad att de finns kvar, att de när jag säger att jag fått en lucka sluter upp för att umgås! Vi hängde ett par timmar, och allt kändes så självklart enkelt och lättsamt, som om det vore 5 dagar istället för 5 månader sen vi sågs sist. Vad vill jag säga nu då, i tunnelbanan på väg hem?
Jo, bara tack. För att ni finns, och är så ljuvliga. En livsstilsförändring att lägga till på listan; jag ska vårda relationen till er bättre nu. Tack för att ni väntat!

Jag är ingen tekniknörd. Verkligen inte, alla som känner mig det intyga att så icke är fallet, jag är verkligen ingen tekniknörd!! Jag kan inget om datorer, jag måste ringa brorsan (som faktiskt är lite av en nörd) när jag ska hitta bra antivirusprogram....

Ändå av nån outgrundlig anledning har jag en iPhone, en laptop, två iPads och nu det senaste tillskottet- läsplattan. Jag skulle vilja skylla på att det mest är ungarna som använder paddorna att spela och titta på film på, men kom sen på att ungarna är 5 och 6 år och att det kan uppröra en massa politiskt korrekta människor att jag utsätter dem för Appleprodukter vid så späd ålder.Så nej nej det är bara jag och sambon som nyttjar våra iPads. Apple är självklart roten till masssor av onda ting på jorden. Och jag är lite nyfiken på android. Jag funderar på en Nexus 7, faktiskt... NEJ JAG ÄR INTE NÅN TEKNIKNÖRD SÄGER JAG JU!!

Men i alla fall, det nyaste tillskottet i min icke tekniknördiga samling av prylar är då en läsplatta. Ni vet, en surfplatta utan någon annan funktion än att visa text och med en skärm som inte lyser. Fantastiskt!! Snillrikt!! Vänta nu, är inte det bara en, typ, bok???

Jo såklart att det är. MEN i vårt alltmer papperslösa samhälle är det rätt smidigt med en supertunn platta i pocketstorlek som jag kan gå på bibblan med. Hemifrån. Älskar bibblan, och nu kan jag gå dit varje dag och botanisera, här hemma. Loving it! Och en platta som innehåller nästan obegränsat antal böcker, och som får plats i min jackficka, som inte får handbagaget att överskrida maxvikten när jag reser, ja, det är väl inte livsnödvändigt men oh, så praktiskt och smart. Som de flesta gadgets är (nej nej nej ingen tekniknörd) och nu har jag lånat ner mina första böcker som ska få förgylla resan till Visby i helgen.

Det var min något tekniknördige bror som övertygade mig till slut, han skaffade såklart en läsplatta för flera år sedan och har aldrig sett tillbaka på hyllorna med litteratur i pappersform. Jag provade e-böcker på min iPad mini och gillade formatet men... The Glare! Den där belysningen i en skärm, jag fick migrän, jag kunde nästan känna fysiskt hur inte bra det är för ögonen att läsa text på skärm i timmar i sträck utan avbrott, vilket är hur jag läser böcker. I timmar i sträck, utan avbrott.

Så, igår hittade jag en bäst i testad platta till ett vettigt pris och tänkte att, vad sjutton, jag behöver ingen ny vinterjacka, om jag bara går ner 4 kilo till kan jag knäppa min gamla jacka igen, vilken toppenmotivator! En läsplatta kommer jag ha så mycket användning för och i bokhyllorna finns det ju ingen plats ändå (även om större delen av min boksamling ligger i lådor i källaren) så nu slår jag till! Tog en till sambon också, för rättvisans skull och för att han är värd en present ibland (fast han hade ingen aning om att han önskat sig en läsplatta).

Plus så här långt: Jag kan gå på bibblan (men gud vad jag tjatar om det, fast bibblan är ju liksom det moderna samhällets allra finaste) och jag har ett smidigt format som inte väger något alls, 170 gram, som lätt ligger i jackfickan och tas med överallt och får vara påslagen på flyget, och som inte skadar ögonen. Har inte kommit på några minus men om jag gör det så lovar jag att skriva ett lång gnälligt blogginlägg om det.

Nu ska jag ta en sväng in på bibblan igen innan jobbet. Ha en fin dag!

Kursiv (Ctrl+I)

Nejdå, jag har inte tinnitus, ingen fara på taket. Men efter 16 år i dörren kan jag konstatera följande;
När jag var ung älskade jag musik. Jag hade min stereo hemma i föräldrahemmet och vände vinylplattor, jag spelade in hundratals kassetter till min Freestyle (dåtidens iPod, klargörande för den yngre generationen). Väggarna tapetserade med idolbilder (när Herreys slog igenom var jag Richard Herrey i våra förpubertala lekar, Sofia var Louie) Missade sällan Trackslistan, älskade mina föräldrars Beatlessamling, och när jag blev äldre lade jag stora summor på en icke föraktlig samling cd-skivor. Lyssnade på det mesta i de flesta genrer, mycket av min vakna tid hade jag ett soundtrack till mitt liv. Deppiga stunder: the Cure och Depeche Mode, glada stunder dansmusik av alla slag)
1998 blev jag ordningsvakt. Och lagom till millenieskiftet hade jag helt upphört att köpa skivor.
Idag vill jag bara ha det tyst. Ingen bakgrundsmusik till matlagning eller städning, inget musiksällskap på bussen till jobbet. Tystnad. Musik blev gradvis förknippat med krogen, med jobb, med fulla jobbiga människor som släppt all normal kontroll och leker hela havet stormar. Musik ger ju associationer, minnesbilder, och nutida hits framkallar bara bilder av totalras till individer som beter sig illa...

Ändå älskar jag ju de stunder när jag bränner loss lite fina klassiker på min spotifylista och skakar rumpa med barnen. Men jämfört med min egen uppväxt får mina kids en torftig musikutbildning (vilket förmodligen förklarar att de diggar Sean Banan och Ylvis, ni vet, the Fox... Herregud)
Tack vare mitt bloggande, att jag vill infoga lämpliga soundtracks för er att avnjuta till mina funderingar, håller jag på att sakteligen återupptäcka glädjen med musik. Och det ÄR livskvalité, att svepas iväg på en känslovåg av toner. Alla känslor kan förhöjas av rätt musik, precis som av alkohol. Men det lär dröja ett bra tag innan ni hittar nåt i mina spellistor som släpptes förra veckan. Sorry, är en lite arbetsskadad bitter tant. Men Hey! I'm working on it!