Tänker beskriva en känsla jag ibland får, den är rätt otäck tycker jag. Eller kanske är det en tankeprocess. Vet inte. Den startar med något litet och expanderar lavinartat.Jag undrar lite om det är fler som får den, och hur de hanterar det? För jag blir helt urlakad, ofta tar det flera dagar innan jag fått tillbaka balans och normalitet.

Det handlar om filtret jag har, som vi alla har, i vårt medvetande för att skydda oss från ondo. Nej, inte religion. Utan filtret som gör att du efter nyheterna stänger av TV:n och sover en god natts sömn. Och dina drömmar handlar inte om skiten vi utsätter djur för i processen att förvandla dem till inplastade bitar i kyldisken. Inte heller om barnarbete eller trafficking eller gruppvåldtäkter av 15-åringar där förövarna går fria. Filtret som låter dig läsa din morgontidning till ditt morgonkaffe utan att händerna skakar när du för koppen till munnen medan du läser om svält och död och krig och förtryck och rumänska barnhem där barnen ligger fastbundna i sina sängar för att personalen inte räcker till för att hålla koll på dem och de är helt tysta och apatiska med förtvinade muskler...... Stadig hand, stadig kopp. Filter.

Filtret som gör dig lite skönt avtrubbat ytlig, som låter dig lägga 1200 spänn på en skönhetsbehandling och gå förbi försäljarna av Situation Stockholm, eller medlemsvärvarna från Amnesty eller Rädda Barnen eller Greenpeace med näsan i vädret. Det där filtret som gör att du tillbringar fikarasten med att snacka skit om Berit i receptionen istället för att fundera på hur hon mår när hon kommer hem efter en dag av mobbning. Listan fortsätter, du vet exakt vad jag pratar om!

För mig brister det där filtret ibland. Ofta börjar det med att jag ser en förälder som hanterar sitt lilla barn illa. Som är full, hårdhänt, elak. Och jag ser barnets ögon, och jag börjar tänka- Hur många barn är det som far illa i det fördolda? Och sen är det som om filtret brister och hela världens samlade elände kommer vrålande in i mitt medvetande och det går inte att stänga ute eller hindra. Det är högt och lågt- och det är som om det sitter ett barn inne i mig med stora ögon som trattar ner allt i frågan: Varför är du inte arg jämt, Ulrika?

Varför står du inte på barrikaderna och skriker? Varför ger du inte allt ditt överflöd till dem som inget har? Varför gör du i princip noll och intet för att förändra och förbättra den här världen, om inte för dig så för dina barn?
Och det enda svar jag har, ett felaktigt och urskuldande och fegt svar, är att jag tror jag är ensam om detta, att runt omkring mig går liknöjda storkonsumenter omkring och att om jag skrek från barrikaderna skulle min röst bara sugas ut och tystna i det oengagerade vakuumet som är allas vårt gemensamma filter från verkligheten.

Och jag tränger undan barnet och riktar med viljeansträngning mina tankar på positiva saker. Kanske lovar jag också bot och bättring, gör en punktinsats för miljön eller köper situation Stockholm. Och sen är filtret tillbaka och jag är normal igen och lägger fokus på något annat än verkligheten.
Och tur är väl det. För ärligt, skulle du orka vara i min närhet om jag alltid tittade ut genom det filterlösa fönstret? Ingen vill vara ensam, inte jag heller.