Äldsta dottern min går på sexårsverkssmhet- första året i skolmiljö, efter dagis. Och igår kom hon hem och frågade när hon ska få en egen mobiltelefon...
Det visar sig att fyra av sexåringarna i hennes klass har mobiler- inte för spel, musik, fotografering, utan för att vara nåbara för sina föräldrar och ringa sina kompisar. Och det är ju självklart att hon undrar, nu börjar ju "alla andra får ju"- fasen...
Till saken hör att det faktiskt ligger ett par smartphones och väntar på sommaren hemma hos oss, för jag tänkte barnen skulle få ha dem för just spel, foto och musik. Istället för att sno min telefon hela tiden (och jag fick dem gratis av tre som hade nån lojal-kund-kampanj) Som små surfplattor utan uppkoppling. Öva på tekniken. Inte hamna på efterkälken i detta datoriserade samhälle. Men de ligger som sagt på hyllan och jag är ambivalent till introduktionen av dem i barnens liv så här tidigt. Jag vill inte ha skärmberoende ungar, jag vill att de ska vara ute och bygga trädkojor!!

Jag blir helt knäpp av att famla runt och undra vad som är vettigt, när jag var liten var vår familj den sista i hela förorten som skaffade VHS. Alla andra kollade på coola amerikanska filmer på fredagkvällarna, vi kollade på Sven Melander. "Hej, jag heter Rulle. Jag kan kissa i kors!" Herregud.

(Detta är obegripligt för alla födda på nittiotalet, men jag tror mina läsare är lika gamla som jag, så jag tänker inte ens försöka förklara konceptet två kanaler och ingen kabel-tv) Det låter kanske värre än det var, jag kan inte minnas att jag led så värst men jag kan ju ha förträngt det på grund av traumats omfattning... Men oavsett- Det är ju inte heller ett alternativ, att kämpa emot och låtsas som om utvecklingen runt omkring inte berör just mig. Jag vill ge ungarna alla verktyg de behöver för att klara sig bra, men seriöst, behöver man ringa sina kompisar när man är sex år??

Välfärdsproblem är också problem. Så det så.