Jo då skulle jag äga och driva Andrum. Andrum skulle vara ett hotell/kursgård fast som ett gammalt kloster. När man checkar in får man lämna ifrån sig telefon, dator, klocka.... Jag tänker mig en stilig byggnad i sten , fyra våningar hög, som omger en medeltida klosterträdgård. I trädgården finns olika sektioner, och man kan sitta bland dofterna, blunda och vända ansiktet mot solen, njuta av tystnaden. Inomhus skulle det finnas rum för meditation, en lång pool i källarvalvet, sällskapsrum (utan TV) inrett som ett engelskt herrklubbsbibliotek: Bokhyllor i mörkt trä från golv till tak, en stor eldstad, djupa läderfåtöljer. Tänk Hogwarths, fast bättre. Med en bar som bara serverade fantasiska prisbelönta brygder att avnjutas långsamt, medan man bläddrar i ett sällsynt inbundet exemplar av Paradise Lost eller för en lågmäld diskussion om samhällets förfall med någon annan  intellektuell varelse.

Maten skulle vara enkel och rustik och lagad på lokalt producerade varor (jag påstår inte att det skulle vara billigt att bo här) Man skulle kunna lära sig gamla bortglömda hantverk eller matlagning eller lyssna på klarsynta föredrag (vi skulle såklart ha ett digert temautbud året runt). Kanske skulle vi ha eget stall? Nä, det får vi ta in på entreprenad lokalt- och på vintern skulle man kunna åka släde insvept i varma fällar till någon närbelägen marknad (nej inte Coop stormarknad, mer tysk julmarknad)

Rummen skulle vara spartansk inredda men ha grymt sköna sängar. Och de tjocka stenväggarna skulle se till att man aldrig stördes av ljud.

Och nej, det är inte ett familjehotell. Och nej, det är inte till för svensexor, företagets julfester eller gapiga medelålders "tjejgäng" som ska återknyta bekantskapen i botten av rödvinsflaskan.

Scandic ligger två mil borta, i närmsta tätort. Nära Coop stormarknad.

Idag gick jag första passet på mitt nya deltidsjobb som innebär arbetsuppgifter där man står och går i fyra timmar per dag. Och detta är ju en markant skillnad mot mitt soffpotatisliv bara det. Som grädde på moset är det en cykeltur på 8 km enkel väg vilket jag tänkte testa så fort Obama har lämnat stan och jag slipper stressa hem för att byta av sambon som hänger på dörrhandtaget i iver att komma i tid till sitt jobb....

Utsikten från nya arbetsplatsen skall jag inte klaga på så här års. Att ha ett jobb där jag håller mig i rörelse eller i alla fall på benen känns helt rätt just nu, oavsett innehållet i övrigt. Jag försöker hitta så många positiva tankar jag kan kring de förändringar jag gör och hoppas att positiva tankar skall ge mig energi och viljestyrka. Det är ju inte så svårt nu i starten, men jag känner mig själv väl- om nån vecka kommer den första dippen.

Hittade dessa mbt-skor som jag bytt till mig genom en fantastisk bytesgrupp på facebook: Bortskänkes, bytes, mottages 08-området. Som Blocket utan pengar.

Jag gissar att det är kopior, men det ger ju en chans att prova utan att lägga ut en massa pengar på något jag inte är säker på. I alla fall var det ett bra byte- oavsett effekten är skorna sköna och jag slipper köpa nya höstskor. Det är ju omdebatterat huruvida mbt-skor verkligen gör någon skillnad ur hälsosynpunkt, jag tycker det känns rejält i vaderna när jag gått ett tag men å andra sidan kanske det gjort det i ett par vanliga skor oxå. Någon som provat och har en åsikt?

Innan jag fick familj jojobantade jag i 20 år. Från att jag var 14, tills jag blev gravid. Jag är 174 lång och kände mig alltid stor i alla sammanhang. Pendlade mellan 70 kg som var min
"nu är jag finvikt" och upp till 82 när jag slutade röka, var sambo eller bara inte orkade bry mig ett tag. Låg mestadels kring 74 kg och drog 40-42 i kläder. Det var soppdieter, pulver, viktväktare, Atkins... Och denna eviga känsla av att inte vara fin nog. Idag ser jag på foton av mig själv från dessa år av strävan och önskar jag fattat då vad jag förstår idag: Jag var vältränad, kurvig och alldeles fantastiskt fin nog!!

Jag gick upp över 30 kg under min första graviditet, gick ner till 85, blev gravid igen efter bara 6 månader från den första förlossningen. Pendlade mellan 80-85 kg efter amningen var avklarad- men vad hände sen? Jag väger ju drygt hundra pannor idag??

Sambofet, har ni hört den låten? Den stämmer på kvinnor med... Jag har inte sovit en oavbruten natts sömn på sex år ( jovisst, några stycken men inte många), är alltid trött, och lägger all energi på familj och jobb. Till och med vännerna jag alltid satte i första rummet har fått stå tillbaka och försvunnit ut i periferin. När jag är trött, då äter jag. När jag vill trösta mig, belöna mig, eller har långtråkigt, då äter jag. Helst godis. Så under de senaste tre åren har vikten krupit stadigt uppåt, tills den förra sommaren låg nära 110 kg. Körde Itrim, och sedan har jag legat runt 100, inte ändrat något av mitt fokus, inte tränat, inte valt klokt. Unnat mig, som det heter, allt gott att stoppa i munnen.
Sockerberoende är bara förnamnet. Hand i hand med ett stort intresse för matlagning, och en stor dos lathet och undanflykter, har det resulterat i den tunga människa jag blivit.
Ojojoj, det är många mönster att bryta. Jag har klippt alla kolhydrater från min mat nu, utom de som finns i grönsaker och mjölken i kaffet och teet. Det blir spännande att se vad vågen säger om det framöver!

Gick hela dagen igår och var snurrig i huvudet, om det var trötthet eller sockerabstinens vet jag inte. Skulle handla lunch med arbetskamraterna och fick välja en räkmacka utan macka för att komma undan kolhydraterna. Det blir lite torftigt att äta så, som tur är har jag makten i mitt eget kök och startade dagen med bacon, äggröra och stekt tomat.

Brukade äta till frukost: 4-6 mackor med smör, gärna med marmelad eller honung oxå. Och så te med honung. Och direkt efter började jag leta efter nånting sött, choklad eller så.
Nu ska jag ju bryta det där med kolhydrater så dagens frukost blev plättar gjorda på ägg, yoghurt och mandelmjöl, med mascarpone och bär. Saknade inte mackorna alls faktiskt!

Fröken 200%, det har alltid varit jag. Allt eller inget, stora planer för drastiska förändringar- som håller en kvart och sedan faller i glömska. 

Jag planerar förändringar nu igen. Stora. Drastiska. Och för resten av livet. Så jag tänkte hålla mig på 100%, satsa helhjärtat utan att gå sönder, med ett fokus på förändringsarbetet som inte utesluter allt annat viktigt i mitt liv.

För det finns mycket viktigt i mitt liv- min familj, vår framtid, vår vardag, mitt jobb, mina vänner.

Men jag vill, måste, behöver 1. sluta slösa på sockret- är galet beroende av det, och kolhydrater överlag. Behöver för hälsans skull gå ner minst 30 kg, typ igår. 2. sluta röka. 3. förbättra mitt belöningssystem, till saker jag mår bra av på riktigt istället för skräp.

Så detta är min resa. Välkommen med.