Tänker beskriva en känsla jag ibland får, den är rätt otäck tycker jag. Eller kanske är det en tankeprocess. Vet inte. Den startar med något litet och expanderar lavinartat.Jag undrar lite om det är fler som får den, och hur de hanterar det? För jag blir helt urlakad, ofta tar det flera dagar innan jag fått tillbaka balans och normalitet.

Det handlar om filtret jag har, som vi alla har, i vårt medvetande för att skydda oss från ondo. Nej, inte religion. Utan filtret som gör att du efter nyheterna stänger av TV:n och sover en god natts sömn. Och dina drömmar handlar inte om skiten vi utsätter djur för i processen att förvandla dem till inplastade bitar i kyldisken. Inte heller om barnarbete eller trafficking eller gruppvåldtäkter av 15-åringar där förövarna går fria. Filtret som låter dig läsa din morgontidning till ditt morgonkaffe utan att händerna skakar när du för koppen till munnen medan du läser om svält och död och krig och förtryck och rumänska barnhem där barnen ligger fastbundna i sina sängar för att personalen inte räcker till för att hålla koll på dem och de är helt tysta och apatiska med förtvinade muskler...... Stadig hand, stadig kopp. Filter.

Filtret som gör dig lite skönt avtrubbat ytlig, som låter dig lägga 1200 spänn på en skönhetsbehandling och gå förbi försäljarna av Situation Stockholm, eller medlemsvärvarna från Amnesty eller Rädda Barnen eller Greenpeace med näsan i vädret. Det där filtret som gör att du tillbringar fikarasten med att snacka skit om Berit i receptionen istället för att fundera på hur hon mår när hon kommer hem efter en dag av mobbning. Listan fortsätter, du vet exakt vad jag pratar om!

För mig brister det där filtret ibland. Ofta börjar det med att jag ser en förälder som hanterar sitt lilla barn illa. Som är full, hårdhänt, elak. Och jag ser barnets ögon, och jag börjar tänka- Hur många barn är det som far illa i det fördolda? Och sen är det som om filtret brister och hela världens samlade elände kommer vrålande in i mitt medvetande och det går inte att stänga ute eller hindra. Det är högt och lågt- och det är som om det sitter ett barn inne i mig med stora ögon som trattar ner allt i frågan: Varför är du inte arg jämt, Ulrika?

Varför står du inte på barrikaderna och skriker? Varför ger du inte allt ditt överflöd till dem som inget har? Varför gör du i princip noll och intet för att förändra och förbättra den här världen, om inte för dig så för dina barn?
Och det enda svar jag har, ett felaktigt och urskuldande och fegt svar, är att jag tror jag är ensam om detta, att runt omkring mig går liknöjda storkonsumenter omkring och att om jag skrek från barrikaderna skulle min röst bara sugas ut och tystna i det oengagerade vakuumet som är allas vårt gemensamma filter från verkligheten.

Och jag tränger undan barnet och riktar med viljeansträngning mina tankar på positiva saker. Kanske lovar jag också bot och bättring, gör en punktinsats för miljön eller köper situation Stockholm. Och sen är filtret tillbaka och jag är normal igen och lägger fokus på något annat än verkligheten.
Och tur är väl det. För ärligt, skulle du orka vara i min närhet om jag alltid tittade ut genom det filterlösa fönstret? Ingen vill vara ensam, inte jag heller.

Det här med ålder. Det är ju inte något som har förändrat mig så värst mycket på insidan, egentligen. Förändringen kommer sig väl mer av att ha blivit förälder, att ha yrkeserfarenhet, att ha erfarenheter av olika slag överlag som jag dragit mer eller mindre intelligenta slutsatser av. Innerst inne känner jag mig inte så värstans mycket säkrare eller klokare eller annorlunda mot när jag var tjugonånting. Det yttre kan jag ju inte bara skylla på ovan nämnda föräldraskap tyvärr, även om kombinationen barnafödsel och jordens gravitationskraft gjort sitt till på obehagliga sätt.

Jag gillar att åldras, att livet går framåt, att inget stagnerar. De flesta förändringar är av godo, utom de fysiska. Vad är egentligen poängen med rynkor och gråa hår?? Jag kan inte begripa hur jag ska förhålla mig till detta. Och då blir jag ju så glad när jag läser kändisfrisörens uttalande. Det är inget problem, det är inne, jag är trendig! Helt rätt just nu!!

Men såklart handlar det om 20-åringar som färgar håret grått med dragning åt rosa eller lila, inte fyrtioplussare som slutat färga över sina ålderstecken. Så klart.(www.alltomstockholm.se/shoppingmode/article4073965.aos)

Det är dags för årets sista frisörbesök och jag har sån enorm ambivalens kring detta med grå hår. Jag har inte haft min naturliga hårfärg sen jag var tretton, ska jag verkligen börja nu, i den åldern alla andra börjar färga över sina grå strån? 

Jag är ju så less på att vara fin i håret i två dagar och sen börja oroa mig för utväxten. Och naturlig skönhet är ju miljövänligt och bra och billigt dessutom. Bokar tid på nätet. Fingrarna tvekar över tangentbordet...

Klippning 560 kr

Klipp och färg 1400 kr

Klipp och folieslingor 1600 kr

Nä men en toppklippning, det blir fint. Grå hår är ju precis som rynkorna ett bevis på min erfarenhet, livsvisdom och sånt där. Och trendigt, dessutom. Om man bara läser själva rubriken och struntar i bilderna på Kelly Osbourne.

När jag var liten var 4 oktober "Slopa löntagarfonderna-dagen". Det råkade också vara min födelsedag, men det kändes lite som om den där öronmärkningen la sordin på stämningen. Visste inte riktigt vad löntagarfonder var, men önskade innerligt att de skulle slopas så dagen kunde vara bara min.
Och de slopades, och dagen var min. I typ en kvart. Sen blev det tydligen kanelbullens dag, ett försök från Lantmännen och Arla att få folk att baka mera gissar jag och köpa mera mjöl och smör....
Det är väl i och för sig trevligt att det doftar nybakat överallt när jag fyller år, även om det sätter min LCHF-livsstil på svåra prov. Men seriöst, året har så många dagar. Varför måste just MIN dag dedikeras åt politik och merförsäljning, jag bara undrar? Flytta den där Bullen till imorgon och fokusera på mig, liksom!!

Som den skogsmulle jag är i själ och hjärta önskade jag mig en svampdag i skogen och det fick jag!

5 kilo trattisar, trumpetsvamp och kantareller firar nu min dag i svamptorken och kanelbullens har lyst med sin frånvaro. Det blev en chokladmoussetårta på Lilla Maräng i Järna istället, lovat vare dess namn! Och inte en enda har vågat sig på att nynna den annars passande visan; "När mamma var liten, då var hon så rund som en bulle".
Tack för det, det känns som en tröst. Nästa år fyller jag svaret på Frågan om Livet, Universum och Allting. Om ni inte fattar får ni ta och läsa Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams innan dess. Det ska jag, var alldeles för länge sen.

Dagens tes: "Allt en manlig transvestit måste göra för att se ut som en kvinna, det måste även en kvinna göra för att se ut som en kvinna enligt dagens ideal."

Detta påstående måste ju utredas!! Jag tänker att en i alla fall ganska påklädd kvinna/transvestit, med kjol och linne, behöver utföra följande:

Behåring på ben måste bort

Ansiktsbehåring måste bort- pincetten är din bästa vän

Behåring under armar måste bort

Behåring på kroppen- ingen raggarsträng tillåten, ansat skall det vara.

Tjusig frisyr med svallande lockar- pengar, tid, och om anlag saknas; extensions, hair clips, peruk

Manikerade händer, pedikerade fötter

Lyfta och fylla ut bysten med div inlägg, push ups, operationer.

Make up för att förhöja lystern i hyn, förstora ögon och läppar. Och så ännu mer operationer.

Dagens tes bevisad. Kvinna är inte ett existerande tillstånd, det måste man uppnå. Grattis alla män.

Svampmani- Hör hösten till. Jag kan inte låta bli att plocka, släpar hem proppfulla korgar, rensar, förväller eller torkar beroende på sort. Frys och skåp svämmar över. Vi äter ju bara svamp ibland. Det finns ingen rimlig förklaring till detta beteende. Jag kan inte passera en klase trattisar, hur fulla korgarna än är. Går inte förbi en glänta med gyllengula kantareller, om det så regnar och stormar och skogsturen dragit ut i timmar. Familjen får släpa mig ut ur skogen: "Neeeeej, tänk om nån annan hittar mina ställen??!!"

Till mitt försvar; Svampen blir julklappar i fina burkar, och i år SKA jag göra mer svampsås, svampsoppa, svampomelett. Faktiskt. Och om det är fint väder nästa gång jag är ledig hittar ni mig i svampmarkerna, garanterat.

Japp, det är officiellt höst och det innebär att man får vara precis hur melankolisk som helst. Man får brygga sig en kanna starkt te, ta på sig fluffiga tofflor, svepa in sig i en filt, krypa upp fåtöljen med en lååååång brittisk deckare och bara försjunka i mentalt ide. Om man har öppen spis sker detta såklart lämpligast framför en knastrande björkvedsbrasa. Det går också bra att byta ut teet mot något alkoholhaltigt om man vill förstärka melankolin ytterligare. Det man INTE får göra är att hetsa runt och boka solresor och trycka i sig färskpressade juicer och försöka peppa upp omgivningen med föreläsningar om vikten av att ta vara på dagsljuset!!

Hösten skall vara att långsamt glida in i mörkret. Stilla, varva ner, vända sig inåt. För i det där mörkret lyser ljusen så mycket klarare,vid Allhelgonahelgen, vid advent, Lucia, jul, nyår... Eller bara levande ljus på frukostbordet när mörkret utanför är kompakt och stjärnorna inte har bleknat. De ljusen kan bara uppskattas till fullo mot mörk bakgrund. Och i bakgrunden, min favoritlista med Smiths. Hösten är här.

Kortfattat: jag valde att sluta slösa på sockret för en månad sen. Jag har ätit gott, mycket mer grönsaker än nånsin, och aldrig varit hungrig. Ätit mer fett än jag brukar, såser, chokladtryffel, unnat mig ett glas vin några gånger. Och tänkt hela tiden att detta kan väl inte funka, jag LIDER ju inte!
Min erfarenhet av viktnedgång har alltid varit förknippad med uppoffringar, hunger, bita ihop, jobbigt. Nu visar vågen -6 kg efter en månad och jag har inte bitit ihop ett dugg. Magiskt!!
Det är långt kvar innan jag uppnått en hälsosam vikt, men det känns inte som ett problem, det känns som om det faktiskt är ett mål jag kan nå, utan att späka mig. Grymt skönt. Ville bara dela det, det känns Grymt Skönt!

Dagens spellistor bör avnjutas utan distraktioner såsom arbetsuppgifter, bilkörning etc. Idag handlar allt om att skratta, att samla energi att traggla vidare. Jag har ett annat schvung i steget när jag går och småfnissar över små absurditeter i tillvaron, så jag har samlat ihop några sådana favoriter och hoppas de även sprider småfniss till er. Min egen tillvaros absurditeter handlar om hur min sockertarm hela tiden försöker lura mig i fällan, tillsammans med min inneboende soffpotatis. Här kommer deras argument:

Lista över alla bra skäl och ursäkter till att vara sambofet;
1. Jag är hellre hemma med barnen än på gymmet. Och om de inte är hemma vill jag njuta av friden här, tackarrr...
2. Jag vill såklart alltid dölja kaoset här hemma i doften av nybakta bullar, som det vore slöseri att inte äta upp
3. Det finns ju jättefina kläder i storlek 50. (visserligen för tanter, men ändå)
4. Vi går aldrig ut så jag behöver inte klä upp mig. (Vilket är tur då jag bara har tantkläder)
5. Kroppsfixering är ofeministiskt. (Man måste ju vara en god förebild även om man rullar fram)
6. Jag är tung nog att hålla kvar stökiga personer på jobbet (ordningsvakt) genom att klamra mig fast i deras ben. (Om jag har tur och fångar dem innan de börjar springa)
6.5 Uniformen är så ful att den inte ens är snygg på mina vältränade kollegor. (Fast på mig spricker brallorna när jag klamrar mig fast i busarnas knäveck)
7. Kaffe är godast med chokladbollar till. Eller tårta, eller bulle, eller cigg. Borde nog sluta med kaffe?
8. Jag har inte tid med hemmagympa, det finns ren tvätt att vika. (Dammsugning är för ansträngande men tvätt kan man vika sittandes framför TV:n)
9. Jag får inte sova på nätterna, så jag måste äta för att hålla mig vaken dagtid. (Okej det var väl mer förr om åren men jag känner att argumentet ändå bär en viss dignitet)
10. Det vore oartigt och glädjedödande att tacka nej när Bettan på jobbet bjuder på tårta. (Nu händer det ju rätt sällan, men OM nån vill bjuda på tårta är jag inte den som är den...)
11. Man ska äta tills maten är slut annars tänker man inte på de svältande barnen i Afrika? (jag är lite osäker på den faktiskt)
12. Alla dieter är bara lurendrejeri efter nån månad på löpsedlarna. Och tänk bara, det krävs hela 9 steg för att bli av med läskfetman! Hur många steg blir inte det om man har bullfetma, entrecote och bearnaise-fetma, chokladfetma, godisfetma och lathetsfetma KOMBINERAT!!!??? Massor!!

Så ni förstår ju vilken massiv övertalningskampanj mitt inte så undermedvetna undermedvetande utsätter mig för varje dag? Vilken enorm bedrift det är att jag hållit ångan uppe en hel vecka nu, även om morgonpromenaderna fick stryka på foten för att jag var tvungen att vabba?
Jag har självklart en ännu längre lista över skäl att omedelbart SLUTA var tjock och osund, men den är inte lika kul, den toppas av rädslan för en för tidig död i hjärt/kärlsjukdomar och sen går det bara utför bland vettiga och kloka argument som är för självklara för att skriva ner. Det är på något visst så mycket mera jag att skratta åt mina egna svagheter. Och någonstans på vägen, att skratta ger energi att orka vara klok och snusförnuftig, orka hoppa över sockret, ta trapporna istället för hissen (inte så svårt som det låter när man bor på andra våningen) orka slåss mot soffpotatisen som vill ut ur hälsofängelset varje dag.
Så jag laddar ner lite tillvarosanalyser och skrattar mig igenom nästa powerwalk!

#spotify #comedy #livsstil