Idag gick jag första passet på mitt nya deltidsjobb som innebär arbetsuppgifter där man står och går i fyra timmar per dag. Och detta är ju en markant skillnad mot mitt soffpotatisliv bara det. Som grädde på moset är det en cykeltur på 8 km enkel väg vilket jag tänkte testa så fort Obama har lämnat stan och jag slipper stressa hem för att byta av sambon som hänger på dörrhandtaget i iver att komma i tid till sitt jobb....

Utsikten från nya arbetsplatsen skall jag inte klaga på så här års. Att ha ett jobb där jag håller mig i rörelse eller i alla fall på benen känns helt rätt just nu, oavsett innehållet i övrigt. Jag försöker hitta så många positiva tankar jag kan kring de förändringar jag gör och hoppas att positiva tankar skall ge mig energi och viljestyrka. Det är ju inte så svårt nu i starten, men jag känner mig själv väl- om nån vecka kommer den första dippen.

http://open.spotify.com/track/0w7BvC1QPuKYUZvZO2Lwyc
Efter lämning av barnen drog jag igång lite skön musik och tog en timmes snabb (nåja, allt är relativt) promenad i solen. Fastnade på repeat av Franz Ferdinands gamla dänga Take me out, skön att sträcka ut stegen till. Bifogar Spotifylänken...
Kom hem blåröd i ansiktet, drypandes av svett och på fantastiskt humör. Det krävs inte mycket ansträngning för att få upp pulsen på en hundrapannors rökare- men då kan det ju bara bli bättre av mina nya val tänker jag och vägrar låta mig nedslås av katastrofen som är min fysiska form.

Det ska vara fint väder ett bra tag till tydligen, så en powerwalk efter dagislämning känns helt rätt som första steg mot någon typ av träning. Nu börjar fröken 200% i mitt bakhuvud omedelbart dra upp ambitiösa fitnessplaner, PT, joggning, kickbox, gym.....men jag kämpar emot! Det är babysteps, babysteps som gäller. Ta det lugnt och njut av utsikten, lixom!