Minns helt plötsligt min första kyss. Vet inte exakt hur gammal jag var, kanske tio, elva, men känslan sitter kvar i läpparna. Mjuk. Min granne var ett år äldre än mig och i hennes klass gick en kille som var bästis och granne med en av killarna i min klass. Ibland sågs vi, alla fyra, i gränslandet mellan ska vi leka/ska vi bli ihop.
Jag tyckte Linus, som han hette, var så fin. För fin för att se åt mig.
Så en dag på sommaren hängde vi på bommarna in till skolgården för det var halvvägs och lekte nån typ av sanning eller konsekvens. Och för Linus blev konsekvensen att kyssa mig. Och den kyssen sitter kvar, 30 år senare, lär aldrig suddas ut. Efteråt frågade han mig tusen snabba frågor med självklara ja-svar på, och mitt i klämde han in ett "vill du bli ihop med mig" . Och jag svarade nej, snabbt. För att han var äldre och så fin och cool och jag trodde aldrig, aldrig annat än att han drev med mig. Att de alla tre drev med mig, hade genomskådat hur jag kände och ville håna mig för det, att de iakttog mig och väntade på chansen att säga; men på allvar, trodde du verkligen du skulle bli omtyckt av nån som Linus??

Och kanske var det så. Om inte ber jag nu 30 år senare Linus (minns inte efternamnet och har inte en susning om var han finns) om ursäkt. Efter mitt nej upphörde vårt gränslandshäng, jag tror aldrig vi pratade med varandra igen.
Jag funderar över hur många år den där känslan av att inte duga egentligen haft fäste. Och hur många människor jag kan ha sårat för att jag inte vågat ta dem på allvar. Och hur många som sårat mig av samma anledning.

Efter en seg promenad på tunga trästocksben pulade jag runt med en spellista och insåg för hundrade gången att jag inte lyssnar på ny musik. Alls. Det är nån typ av medelålderssjuka att lyssna på samma låtar som för tio år sen. Ibland upptäcker jag nåt nytt, av en slump, och då visar det sig att den låten har spelats på radio i typ ett år bara det att jag inte har registrerat den... Jag går jualdrig ut på lokal utom i arbetssammanhang, och då hör jag inte vad som spelas, eller så stör jag mig på volymen. Har blivit min mamma, poppar loss i köket när jag kör storkok till gamla slagdängor! Musik hade en helt annan betydelse för mig när jag var yngre. Det var ju en del av min identitet och ett sätt att medvetet på erka humöret. Numera vill jag helst ha det tyst hemma (vilket sällan händer) och vila huvudet från allt bakgrundsstök. Samtidigt kan jag bli så glad och peppad av bra musik, så det får bli ett eget projekt att hitta ny rolig musik att studsa runt till. Har just upptäckt Jens Lekman, lite som en glad Morrissey. http://open.spotify.com/track/4KH1oCULzr82daxT2lkBzY

Skönt att mysa till på bussen till jobbet!